Glad Pesach, Israel

Det är svårt att gå förbi den kristna påsken utan att det fysiska landet, landet där allt startade, Påskalammets Land, finns närvarande i tankarna. Genom historien har både hedningar och kristna gjort allt för att landet inte skall finnas. Att landet skulle vara ett land för "utvalda" har närmast blivit ett religiöst hån för vissa religiösa fundamentalister, antingen några idag kallar sig islamister eller bara enkla missionsförbundare eller KG Hammar. Fundamentalismen tycks vara det som förenar.

I det land som idag heter Israel, firar man de här dagarna den judiska påsken Pesach. Man gör det för att minnas sin befrielse från fångenskapen i Egypten. Årtusenden har passerat, ockupationer av Judéen och Samarien har passerat, templet har byggts och raserats,
rabbiner har predikat, profeter har förutsagt och Jesus har fötts, dött, uppstått och "försvunnit". Jerusalem har ödelagts och landområdet började kallas Palestina. Först var det av kejsaren som ett politiskt hån för att riktigt markera att "judar, eller Judéen eller Samarien inte finns" vare sig på kartan eller som människor.

Luther hade problem med det här landet och dess urinvånare, även om han efterhand kom till viss insikt. Påvar har haft problem med både teologin och judarna. Men både Johannes Paulus och Benedictus förstår på annat sätt numera.

Kristi Brud i Knutby har inte förstått någonting, men delar av svensk frikyrklighet försökte länge framhärda i att den Kristna församlingen är den enda Kristi Brud som gäller och att löftet till Israels barn om landet som Mose såg från berget inte gäller några judar idag.

Hitler korrigerade historien genom vansinne, men fick världen att inse att judarna behövde en fristad och en fristat. Om staten Israels tillkomst 1948 var världssamvetet, FN eller Gud, får var och en fundera över själv. Ett faktum är att judar genom historien, fördrivits, förtalats och förskingrats på ett sätt som inte liknar andra folks historia.

Att kristna genom historien, inklusive våra egna korsfarare, inte velat tala om ett "utvalt folk", kan kanske förklaras med mörkret i varje tid. Idag finns det däremot knappast någon ursäkt för dem som med religiösa argument förnekar den politiska staten Israel.

Det är inte den vanligaste uppfattningen bland landets kristna. Det är däremot en oacceptabel självklarhet i den offentliga muslimska världen. Det är dessvärre också en smygtanke bland en del svenska kristna i både Svenska Kyrkan och svensk frikyrka.

Sveriges Kristna råd(!) finansierar så kallade följeslagare som dagligen förkunnar att Israel inte skall existera. De uttalar inte de orden, men de reser omkring med kartor på Palestina, utan staten Israel. De talar om ett gemensamt Israel för judar och araber. De kräver att uppemot en miljon araber skall återvända till Israel efter 60 år och ett förlorat anfallskrig. (Som om danskarna borde få tillbaka Skåne.)

När den förre ärkebiskopen KG Hamar nyligen vägrade att tala i Lund i januari i år för att minnas och hedra förintelsens offer, är det en nyantisemitisk handling, där historiens alla fördrivningar och utrotningar förväxlas med dagspolitik. Det kunde ursäktas om det varit obildning. Det kunde ursäktas om det varit okunskap om Hamas och deras pågående terror mot dagens judar, det som Israels arme tvingades försvara sig mot. Det kunde ursäktas om KG Hammar aldrig hört slagorden från islamiska minareter, från grannländernas tv-program från islamfundamentalistiska tidningar, där "judarna skall fördrivas". Men Hammar har en agenda: För honom tycks det inte finns något samband mellan det bibliska Israel och dagens Israel. Det finns heller ingen förklaring mellan dagens judehat och historiens judehat, och det finns ingen teologisk möjlig tanke om att judarna har en roll i hela den andliga historien.

För mig krävs det inte ens en teologisk förklaring eller ett andligt symbolspråk för att jag med hela mitt hjärta idag vill utropa GLAD PESACH, till hela Israel.

Fortfarande är Israel en nation med speciella skyddsbehov. De är inte främst militära. Israel behöver idag ett massivt skydd mot nyantisemitismen. Särskilt om den kommer från kristet håll. Påsken är den stora kristna högtiden därför att juden Jesus visade på en väg där kärlek och försoning är byggstenarna. Den försoningen behövs säkert i bygget av det territoriella landet Israel också om Israel får ett grannland som heter Palestina.