När Anna* började arbeta på en sydsvensk förskola för omkring två år sedan höll hon på att få en chock. En flicka hade kommit fram till henne och visat sin tröja med en fjäril på, varpå Anna hade sagt: ”Oj, vad fin!”. Men det skulle hon inte ha sagt. Genast kom en av de andra pedagogerna fram till henne och sade att man inte får säga till barnen att något de har på sig är fint, eller att de är söta.
Anna försökte därefter tänka på hur hon uttryckte sig, men snart märkte hon att det inte var det enda hon skulle behöva tänka på. När hon sade ”han” eller ”hon” om barnen fick hon nya bannor.
– ”Du får inte könsbestämma barnen. Vi säger hen”, sade min kollega, berättar Anna.
Detta märktes även när Anna skulle läsa böcker för barnen. Personalen hade tagit Tipp-Ex och strukit över alla ”han” och ”hon” och i stället skrivit dit ett ”hen”.
Detta skulle dock inte vara nog.
– En dag när vi rensade bland leksakerna slängde mina kollegor alla Emil- och Pippiböcker. Jag tyckte att det var onödigt att slänga böcker och frågade varför, säger Anna.
Svaret hon fick var att det inte fanns några könsneutrala personer i böckerna. Bokhyllorna på förskolan har nu i stället fyllts med barnböcker med teman som transsexualitet och homosexualitet, berättar Anna.
Barnen på avdelningen som Anna arbetar på är tre–fyra år, men även när hon hoppade in på förskolans småbarnsavdelning märkte hon av det normkritiska tänket.
– Ett–två-åringarna satt i en ring medan pedagogerna berättade att en flicka kan bli kär i en flicka och en pojke i en pojke. Sedan fick några av barnen frågan: ”Vem är du kär i?”. En liten pojke såg helt förvirrad ut och sa sedan ”mitt lego”, berättar Anna.
Apropå lego så är det en av de leksaker som, enligt Anna, accepteras på hennes avdelning. Dockor har det inte funnits så länge hon har arbetat där, och nyligen åkte också bilarna och tågen ut, säger hon.
Något som finns kvar är utklädningskläderna. En dag var det en pojke som hade tagit på sig en brandmansdräkt, berättar Anna.
”Du vet väl att du kan ta på dig klänning om du vill?” kom då en av pedagogerna och sade, enligt Anna.
”Men jag vill inte ha klänning, jag vill ha på mig det här”, ska pojken ha svarat.
”Men du vet att du får ha klänning?” fortsatte pedagogen, berättar Anna.
– Jag förstår inte varför barnen ska tvingas till något. Låt dem ha på sig det de vill, säger hon.
Hon berättar att det inte bara är personalen som tillämpar genusteorier på barnen, utan även vissa föräldrar.
– En dag sade jag: ”Din mamma är här” till en pojke. ”Jag är inte deras mamma, jag är förälder”, sade mamman.
Anna förklarar att personalen inte får säga ”mamma och pappa”, utan ska säga ”förälder” eftersom ett barn kan ha två vårdnadshavare av samma kön.
– Jag förstår att man kan behöva säga så i vissa fall. Men här visste jag ju att kvinnan var barnets mamma.
Anna berättar att hon sedan fick reda på att denna kvinna inte lät sina barn kalla henne för ”mamma”, utan ville att de skulle säga ”mappa”.
Det är dock inte alla föräldrar på förskolan som har sådana regler. Många av föräldrarna vet i själva verket inte hur genomsyrad verksamheten är av genusteorier, tror Anna.
Hon berättar att ord som ”snögubbe” och ”jultomte” inte får användas, utan har bytts ut till könsneutrala ord, och att en populär Disneyfilm i princip har svartlistats.
– En dag kom en treårig flicka fram till mig och sade: ”I dag är jag en pojke.” Nästan ett år senare, precis innan sommarledigheten, kom hon fram till mig och viskade oroligt i mitt öra: ”Är jag en pojke eller flicka?”
Anna struntade i alla direktiv och sade bestämt: ”Du är en flicka”.
– Jag kan inte följa de där reglerna. Jag kan bara inte det. De går emot allt jag vet.
Har du egna erfarenheter av genus och normkritisk pedagogik inom förskolan eller på andra platser, så hör av dig till redaktionen: redaktionen@varldenidag.se