Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.
Matteusevangeliet 6:33

Världen idag

Genusförskola: Vi slängde alla böcker om Pippi och Emil

Alla barn ska kallas för ”hen”, pojkar pressas att bära klänning och Astrid Lindgren-böcker har slängts i normkritikens namn. Det är verkligheten på en kommunal förskola i södra Sverige. – En dag viskade en flicka i mitt öra: ”Är jag en pojke eller flicka?”, berättar en av barnskötarna på förskolan.

Nyheter · Publicerad 15:34, 5 sep 2018

När Anna* började arbeta på en sydsvensk förskola för omkring två år sedan höll hon på att få en chock. En flicka hade kommit fram till henne och visat sin tröja med en fjäril på, varpå Anna hade sagt: ”Oj, vad fin!”. Men det skulle hon inte ha sagt. Genast kom en av de andra pedagogerna fram till henne och sade att man inte får säga till barnen att något de har på sig är fint, eller att de är söta. 

Anna försökte därefter tänka på hur hon uttryckte sig, men snart märkte hon att det inte var det enda hon skulle behöva tänka på. När hon sade ”han” eller ”hon” om barnen fick hon nya bannor.

– ”Du får inte könsbestämma barnen. Vi säger hen”, sade min kollega, berättar Anna.

Detta märktes även när Anna skulle läsa böcker för barnen. Personalen hade tagit Tipp-Ex och strukit över alla ”han” och ”hon” och i stället skrivit dit ett ”hen”.

Detta skulle dock inte vara nog.

– En dag när vi rensade bland leksakerna slängde mina kollegor alla Emil- och Pippiböcker. Jag tyckte att det var onödigt att slänga böcker och frågade varför, säger Anna.

Svaret hon fick var att det inte fanns några könsneutrala personer i böckerna. Bokhyllorna på förskolan har nu i stället fyllts med barnböcker med teman som transsexualitet och homosexualitet, berättar Anna.

Barnen på avdelningen som Anna arbetar på är tre–fyra år, men även när hon hoppade in på förskolans småbarnsavdelning märkte hon av det normkritiska tänket.

– Ett–två-åringarna satt i en ring medan pedagogerna berättade att en flicka kan bli kär i en flicka och en pojke i en pojke. Sedan fick några av barnen frågan: ”Vem är du kär i?”. En liten pojke såg helt förvirrad ut och sa sedan ”mitt lego”, berättar Anna.

Apropå lego så är det en av de leksaker som, enligt Anna, accepteras på hennes avdelning. Dockor har det inte funnits så länge hon har arbetat där, och nyligen åkte också bilarna och tågen ut, säger hon.

Något som finns kvar är utklädningskläderna. En dag var det en pojke som hade tagit på sig en brandmansdräkt, berättar Anna.

”Du vet väl att du kan ta på dig klänning om du vill?” kom då en av pedagogerna och sade, enligt Anna.

”Men jag vill inte ha klänning, jag vill ha på mig det här”, ska pojken ha svarat.

”Men du vet att du får ha klänning?” fortsatte pedagogen, berättar Anna.

– Jag förstår inte varför barnen ska tvingas till något. Låt dem ha på sig det de vill, säger hon.

Hon berättar att det inte bara är personalen som tillämpar genusteorier på barnen, utan även vissa föräldrar.

– En dag sade jag: ”Din mamma är här” till en pojke. ”Jag är inte deras mamma, jag är förälder”, sade mamman.

Anna förklarar att personalen inte får säga ”mamma och pappa”, utan ska säga ”förälder” eftersom ett barn kan ha två vårdnadshavare av samma kön. 

– Jag förstår att man kan behöva säga så i vissa fall. Men här visste jag ju att kvinnan var barnets mamma.

Anna berättar att hon sedan fick reda på att denna kvinna inte lät sina barn kalla henne för ”mamma”, utan ville att de skulle säga ”mappa”.

Det är dock inte alla föräldrar på förskolan som har sådana regler. Många av föräldrarna vet i själva verket inte hur genomsyrad verksamheten är av genusteorier, tror Anna.

Hon berättar att ord som ”snögubbe” och ”jultomte” inte får användas, utan har bytts ut till könsneutrala ord, och att en populär Disneyfilm i princip har svartlistats. 

– En dag kom en treårig flicka fram till mig och sade: ”I dag är jag en pojke.” Nästan ett år senare, precis innan sommarledigheten, kom hon fram till mig och viskade oroligt i mitt öra: ”Är jag en pojke eller flicka?”

Anna struntade i alla direktiv och sade bestämt: ”Du är en flicka”.

– Jag kan inte följa de där reglerna. Jag kan bara inte det. De går emot allt jag vet.

Har du egna erfarenheter av genus och normkritisk pedagogik inom förskolan eller på andra platser, så hör av dig till redaktionen: redaktionen@varldenidag.se

*Anna vill vara anonym och heter egentligen något annat. Anledningen till att vi inte går ut med vilken förskola eller kommun det gäller är att vi behöver skydda vår källa. Förskolan Anna arbetar på drivs i kommunal regi.

John Derneborg pastor Pingstkyrkan Värnesborg

Glädjen hos en människa som upplever verklig befrielse går inte ta fel på.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

För några år sedan satt jag på en samling under Nyhemsveckan, där pingströrelsens dåvarande ledare delade sitt hjärta för en ganska stor grupp pastorer. Han sade bland annat att det är mycket som kan skilja oss inom rörelsen, men att det finns sådant som vi aldrig kan kompromissa bort:

För det första, längtan efter den helige Andes kraft. För det andra, tron på varje människas befrielse, och för det tredje, längtan att umgås med allt Andens folk, var de än är någonstans.

Det skulle finnas goda skäl att utveckla alla tre områdena, men just nu upplever jag ett tilltal att lyfta fram tron på varje människas befrielse.

Det är i sanning helt underbart när en människa blir fri ifrån något som bundit henne. (Mycket bättre än en kopp varm choklad eller något annat härligt man kan tänka sig.) 

Bundenhet kan handla om att du i ditt sinne ständigt bombarderas av negativa tankar. Det kan vara tvångstankar eller ren synd som förslavar dig och du kommer inte loss. För att inte tala om fruktan som i dag plågar otaliga människor. Att leva under ständigt betryck kan göra människan både svag, sjuk och trött.

Häromdagen ställde min muslimske frisör frågor rörande hur vi kristna ser på befrielse. Det mynnade ut i ett samtal där jag fick dela flera berättelser om vad Gud har gjort.

Det var berättelser om frihet. Bland annat om hur jag nyligen satt med en god vän i bilen och där fick be en befrielsebön för vännen. Det ledde till att min vän i sin tur fick be för en annan person, som har plågats av fruktan på ett visst område i åratal. I dag är han också fri.

Glädjen hos en människa som upplever verklig befrielse går inte ta fel på.

Frihet är ingen lyx. Det är som livsluft för människan och vi behöver den för att kunna växa vidare, i vår tjänst och i våra liv. Och för att kunna uppleva befrielse behöver människor få veta att det är möjligt, att det finns frihet på riktigt och att namnet Jesus är nyckeln dit.

För den som lever i bundenhet är livet en kamp, ofta med frustration och olösta konflikter till omgivningen. Men glädjen och lättnaden hos den som upplever frihet överträffar allt. Det ger oss inget annat val än att för andra peka på vad Jesus kan göra.

Utifrån Bibelns undervisning och min egen erfarenhet av att se befrielse i funktion så är jag övertygad: Guds vilja är att alla församlingar i vårt land ska få vara befrielseplatser för människor.

Har du en genuin längtan efter att få se mer av befrielse i din omgivning och i din församling? Lova mig då en sak: Begränsa inte Gud. Ta till dig god undervisning i ämnet och sök Herren. Säg högt redan nu:  ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus!” (1 Kor 15:57). 

Förbön till befrielse kan vara helt avgörande när människor med svår bakgrund, till exempel missbruk, kommer till tro och vill bryta med sitt gamla liv. Men min erfarenhet är att även troende, ja, faktiskt även personer som står i tjänst för Gud, kan komma under ett betryck. Glädjen och friheten trängs undan av känslor som hopplöshet och kanske depression.

Oavsett vem du är som just nu kört fast, som känner dig bunden, så vill jag säga dig: Det här behöver inte vara slutet för dig. Vi andra behöver dig, och Jesus älskar dig!

Låt oss stå tillsammans som syskon och hjälpa varandra ut i den frihet som Jesus har berett åt oss var och en.

Frihet är ingen lyx. Det är som livsluft för människan och vi behöver den för att kunna växa vidare, i vår tjänst och i våra liv.

Fånga ljuset i vintermörkret

Vardag En lång mörk vinter ligger framför oss. Då kan det vara svårt att se ljuset i tunneln. Men många kan få tillräckligt med dagsljus även på vintern. –... tisdag 19/11 10:00

I måndags meddelade USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, Trump-administrationens beslut att återgå till landets tidigare hållning rörande Israels bosättningar i Judeen och Samarien, nämligen att dessa inte, per definition, är oförenliga med internationell lag. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

”Kallduschen” inget annat än ett empiriskt faktum

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

”God eftermiddag, allihop. Jag har flera uttalanden att göra i dag och börjar med ett uttalande om den islamiska republiken Iran”, inledde USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, sin presskonferens i måndags. Efter att ha ägnat ett par minuter åt de omfattande protesterna mot regimen i Teheran, kommenterade han även oroligheterna i Irak.

”Om vi nu vänder oss till Israel”, fortsatte han, ”har Trump-administrationen beslutat att reversera Obama-administrationens inställning till israeliska bosättningar.”

Det som i Dagens Nyheter beskrivs som ”en kalldusch” och i Svenska Dagbladet som ”ett slag i ansiktet” – att Israels bosättningar på Västbanken inte per definition är oförenliga med internationell lag – hade alltså lagts som presskonferensens tredje punkt, liksom för att understryka hur odramatiskt uttalandet egentligen var.

Pompeo gick igenom USA:s inställning till Israels bosättningar på Västbanken, från Carter-administrationens slutsats 1978 att de kategoriskt strider mot internationell lag, till Reagan-administrationens opposition mot denna slutsats 1981. ”Efterföljande administrationer tillstod att obegränsad bosättningsaktivitet kunde utgöra ett hinder för fred, men de erkände medvetet och klokt att fred inte främjades av att älta juridiska positioner”, sammanfattade Pompeo.

I december 2016, när bara några dagar återstod av Obama-administrationen, gjorde emellertid USA ett dramatiskt avsteg från denna nyanserade och behärskade inställning och lade ner sin röst, när FN:s säkerhetsråd röstade igenom resolution 2334, som beskrev bosättningarna som ett ”flagrant brott” mot internationell lag.

”Efter att noggrant ha studerat alla sidor i den juridiska debatten håller denna administration med president Reagan”, konstaterade Pompeo sammanfattningsvis. ”Grundandet av israeliska civila bosättningar på Västbanken är inte nödvändigtvis ett brott mot internationell lag”.

Genom att återknyta beslutet till Reagan poängterade han alltså att USA nu återgår till den tidigare inställningen i frågan, som var väl förankrad och hade brett stöd i både det rebublikanska och det demokratiska partiet.

Man kan ifrågasätta tidpunkten för detta tillkännagivande, då det gjordes när Israels tillförordnade premiärminister, Benjamin Netanyahu, desperat kämpar för sin politiska överlevnad. Man kan också ifrågasätta visheten i att ha säkrat detta erkännande från USA:s genom tiderna mest kontroversielle president, som nu också desperat kämpar för sin politiska överlevnad.

För att kalla tillkännagivandet för ”en kalldusch” eller ”ett slag i ansiktet” måste man dock ha levt i en fantasivärld i ganska många år. Tragiskt nog är det många av Sveriges påstådda experter som gör det, vilket förklarar varför de nu chockas av att Trump-administrationen än en gång har haft fräckheten att konstatera ett empiriskt faktum.

Israel erövrade Västbanken när man 1967 utkämpade ett försvarskrig mot Jordanien, som i sin tur upphörde att göra anspråk på området 1988. Att den palestinska befrielseorganisationen PLO och dess utväxt i form av den Palestinska myndigheten gör anspråk på området, har inte genom ett magiskt trick förvandlat dess juridiska status: Västbanken har aldrig tillhört ”Palestina”, och att kalla området för ”palestinska territorier ockuperade sedan 1967”, som FN:s säkerhetsråd gjorde i resolution 2334, är därför rent önsketänkande.

Genom att återknyta beslutet till Reagan poängterade han alltså att USA nu återgår till den tidigare inställningen i frågan, som var väl förankrad och hade brett stöd i både det rebublikanska och det demokratiska partiet.

Under helgens Landsdagar väntas SD överge flera värdefrågor med stark kristen prägel. (Bild från SD:s landsdagar 2017.) Foto: Vilhelm Stokstad/TT

När SD-stenarna slutat ropa måste kyrkan börja tala

Ledare · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

Sänkt abortgräns, nationell samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill utföra abort och nej till homoadoptioner. Det är några av de värdefrågor med stark kristen prägel som SD väntas ge upp i och med helgens Landsdagar i Örebro.

Det blev för jobbigt att hålla fast vid så obekväma åsikter i snålblåsten. Och partiets värdekonservativa ådra har knappast gett dem välbehövliga popularitetspoäng i ett starkt sekularistiskt Sverige. Tvärtom. Inte ens från de kristna samfunden.

Trots sitt uthålliga försvar för dessa värdefrågor har partiet – på grund av sina rötter och sin hållning i invandringsfrågan – inte alls fått det erkännande man kanske väntat sig från den breda kristenheten. I stället har man varit föremål för starka fördömanden från kyrkligt och frikyrkligt håll. 

I valrörelsen 2018 pressades partiet hårt för sin hållning i abortfrågan, för sitt krav på sänkt övre abortgräns från vecka 18 till vecka 12.

Vid helgens landsmöte röstar man om att ge upp det kravet.

Den inre övertygelsen var uppenbarligen inte stark nog, tron på Sveriges kristna värderingsarv inte omutlig när det kom till kritan.

Likväl har Sverige­demo­kraterna under åtskilliga år klamrat sig fast vid just dessa värderingar. Åtminstone på pappret. Och detta i en period då till och med den kristna kyrkan själv – i alla fall delar av den – kastat samma värderingar överbord. Eller åtminstone tonat ner dem och absolut inte tagit offentlig ställning eller stått på några barrikader.

Ett märkligt förhållande har uppstått där den kristna kyrkan tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem. Vi som förväntades tala har tigit, medan det parti man minst hade väntat sig har talat. Personer som inte är stöpta i en klassisk bibeltrogen form, eller som i många fall inte skulle kalla sig ”frälsta” eller ”pånyttfödda” om de fick frågan, har sagt det vi som Kristi församling kanske skulle ha sagt. 

Jesus sade till sin tids gudsfolk: ”Om ni tiger ska stenarna ropa.” Alltså, om ni som skulle stå upp för Guds eviga sanningar på den offentliga arenan inte gör det, så kommer de personer ni minst anar, de som ni menar ha hjärtan av sten, att göra det.

Nu tystnar SD-stenarna i Sverige. De viktiga sanningar och värderingar som de, oaktat övriga frågor, hållit vid liv, saknar plötsligt till stora delar en röst i riksdagspartiernas program. 

Historiens rampljus faller nu i stället på oss, den kristna kyrkan i Sverige. Är vi beredda att ge profetisk vägledning i de aktuella frågorna i en tid som lider svårt av brist på bestående värden?

Antingen tiger vi och påskyndar en slutlig solnedgång för det kristna värderingsarv som ligger till grund för vårt samhälles medmänsklighet, välfärd och demokrati. Eller så reser vi på oss, tar bladet från munnen och står upp för de eviga sanningar som är centrala i biblisk kristen tro och som historiskt varit självklara i vårt samhälle.  

Stenarna må ha tystnat efter helgen, men den levande Gudens församling finns kvar. Är vi redo att tala?

Den kristna kyrkan har tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem.

Ända sedan Hippokrates är läkarens roll att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Att hjälpa en människa att dö, i stället för att leva, går emot läkareden, skriver Stefan Gustavsson. Foto: isabell Höjman/TT

Argumenten för dödshjälp övertygar inte

Ledare · Publicerad 00:00, 20 nov 2019

Frågan om dödshjälp fortsätter engagera. Redan 2011 bildades ett första nätverk i riksdagen för aktiv dödshjälp. 2016 bildades ett nytt nätverk med ledamöter från samtliga partier, utom Kristdemokraterna.

Miljöpartiet har ett kongressbeslut från 2015 om att frågan ska utredas. Vid Liberalernas partistämma i helgen fattades samma beslut: Aktiv dödshjälp ska utredas av riksdagen. Politiskt stöd för dödshjälp växer därmed.

Det är inte svårt att förstå argumenten för dödshjälp. Tvärtom, de har en intuitiv styrka. Det finns sjukdomar och tillstånd som innebär hopplöst lidande. Vi vet att det finns lägen där vi ser döden som en befriare. Både för den lidande själv, och för närstående som plågas av den egna hjälplösheten, kan dödshjälp framstå som den humana vägen ut ur smärtan.

För Liberalerna är det också principiella argument om människans rätt till valfrihet och självbestämmande. Det är viktiga värden i andra sammanhang och bör gälla också vid livets slut, menar man.

Men argumenten övertygar inte.

Det räcker inte att ha ett antal argument på sin sida; man måste också kunna besvara de argument som pekar i den motsatta riktningen – och de är i den här frågan många.

Det första argumentet gäller läkarens roll. Ända sedan Hippokrates är läkarens roll att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Att hjälpa en människa att dö, i stället för att leva, går emot läkareden. Det är inte en tillfällighet att Läkarförbundet menar att ”läkarassisterat självmord, liksom naturligtvis aktiv dödshjälp/eutanasi, inte bör tillåtas”.

Det bör politikerna respektera.

Det andra argumentet gäller patientens situation. Aldrig är väl en människa mer utlämnad än vid livets slutskede. Det är en verklighetsfrämmande abstraktion att enbart tala om valfrihet och självbestämmande.

Många andra aspekter måste vägas in. Önskan att inte ligga andra till last, outtalade förväntningar från anhöriga och vårdpersonal och egen oförmåga att i en pressad situation se konsekvenserna av ett beslut.

Det tar ungefär fyra sekunder att nå vattnet om du hoppar från Golden Gate-bron. Av hundra överlevare har samtliga hävdat att de ångrade självmordsförsöket redan under fallet.

Det tredje argumentet gäller frågan om det sluttande planet. Om dödshjälp införs, måste kriterier definieras för när det ska tillåtas. Erfarenheten från länder där detta prövats visar att kriterierna efter hand utvidgas och dödshjälp börjar tillämpas i allt fler fall.

Underskatta inte den ekonomiska dynamiken: I många situationer är det för sjukvården mycket lönsamt att bli kvitt en patient!

Det fjärde argumentet gäller medicinsk utveckling. Vi har sett en enorm utveckling av den palliativa vården och möjligheten till smärtlindring. I stället för att öppna genvägar med dödshjälp bör vi skjuta till mer resurser för forskning och utveckling av vården, så att frågan om lidandet kan mötas genom kamp för – inte mot – livet.

Det femte argumentet gäller frågan om smärta. Bland dem som efterfrågar dödshjälp är det nämligen inte alltid fysisk smärta som är skälet. Det kan finnas psykologiska skäl som depression eller känslan av förlorad värdighet eller relationen till omgivningen.

Då är det på de områdena vi ska hjälpa människor att vilja fortsätta leva.

Verklig liberal frihet borde inte handla om frihet att dö, utan om frihet att leva.

Aldrig är väl en människa mer utlämnad än vid livets slutskede. Det är en verklighetsfrämmande abstraktion att enbart tala om valfrihet och självbestämmande.
Senaste nytt
Mest lästa just nu

Hälsning från bron i Mostar

Missionsrapporten Missionsglimten. Jag står nu på den nybyggda bron Stari Most i staden Mostar i Bosnien-Herzegovina. Bron invigdes 1566 och är ett av Unesco:s världsarv. Jag tänker på...