Salig är den som håller ut i prövningen, för när han har bestått provet ska han få livets krona.
Jakobs brev 1:12

Världen idag

Frågetecken kvarstår 25 år efter katastrofen

I dag, lördag, är det 25 år sedan fartyget Estonia förliste på Östersjön och 852 personer förolyckades. En domstol i Tallin ska pröva om Estlands regering gjort fel som inte besvarat kraven om en ny utredning. – Det är lite tröttsamt att vi efter 25 år ska behöva fundera över vad som egentligen hände, säger Lennart Berglund, som förlorade sina svärföräldrar i katastrofen.

Nyheter · Publicerad 09:00, 28 sep 2019

– Vi tycker att myndigheterna ska ta tag i detta och göra en riktig utredning, så att vi kommer vidare från frågetecknen, säger Lennart Berglund från anhörigföreningen SEA, Stftelsen Estoniaoffren och anhöriga.

– De största frågetecknen är: Hur förliste hon, varför förliste hon, och varför tog man inte vara på de omkomna direkt efter olyckan? Om hon skulle ha förlist som utredningen beskriver, skulle fartyget ha fått in vatten på bildäck, slagit runt och flutit upp och ner.

Lennart Berglund konstaterar att detta sjunkförlopp inte hade varit så mycket bättre för passagerarna, men att det hade varit ett händelseförlopp som var trovärdigt.

– Som hon nu har sjunkit – på den korta tid som det skedde – måste det ha kommit in vatten under bildäck, och då vill vi ha en förklaring till hur det kunde ske, tillägger han.

Han menar att det mest uppseendeväckande med utredningen var att den tog så lång tid.

– Vi fick en känsla av att myndigheterna letade efter svar som bekräftade deras egen teori. Sanningen verkade man inte vara ute efter, de intervjuade exempelvis inte de överlevande, säger Lennart Berglund.

– Hade visiret fallit av och vatten kommit in på bildäck, då hade hon slagit runt. Nu sjönk hon med botten före, vilket förutsätter att det kommit in vatten under vattenlinjen.

Dåvarande statsminister Ingvar Carlssons högtidliga löfte strax efter Estonias förlisning i september 1994 om att färjan skulle bärgas så snart som möjligt, följde upp samma löfte från Carl Bildt, Ingvar Carlssons företrädare.

Helt plötsligt skulle färjan i stället övertäckas med betong. I maj 1996 började det norska fartyget Tertnes dumpa tusentals ton sten och sand på fartyget, innan projektet stoppades av regeringen den 19 juni efter protester från anhöriga och överlevande.

– Övertäckningen av betong möttes av ett väldigt stort ifrågasäättande från vår sida. Vi förstod inte varifrån det kom, säger Lennart Berglund.

Gravfriden, lagen från 1 juli 1996, slår fast att: ”Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia.” Även det är ett påfund från myndigheterna, menar han.

– Det är ingen av oss anhöriga som har accepterat vraket som en grav. Havet kan vara en grav, men en plats i havet där man vet var människor finns, det är ingen grav. Gravfriden får inte vara ett hinder för att utreda förlisningen.

Lennart Berglund tror att man kommer att tvingas att göra en ny utredning, eftersom frågetecknen är för många.

– Då kan det bli så att man helt enkelt måste ta upp vraket.

SEA har i flera år försökt få estniska staten att utreda Estonias förlisning ytterligare. En domstol i Tallin ska nu pröva om den estniska regeringen har gjort fel som inte svarat på de anhörigas krav.

– Vi har begärt att estniska myndigheter ska göra en ny utredning. Vi begärde samma sak hos Försvarsdepartementen i Sverige, men fick beskedet att ingen kunde fatta sådana beslut i Sverige. Därmed fick vi inget beslut som kunde överklagas, säger Lennart Berglund.

Anders Eriksson befann sig på Estonia under olycksnatten och låg vid tiotiden i sin hytt långt fram på babords sida och försökte sova. När han tittade ut ur hyttfönstret såg han stora kaskader av vatten som slog upp när fartyget mötte vågorna, liksom de efterföljande vågdalarna när vågorna samlade sig inför nästa anfall.

– Strax efter tolv kom det två jättekraftiga smällar så att jag nästan ramlade ur sängen. Jag har ingen aning om vad det kunde ha varit, men de var väldigt markanta och det var fler än jag som hörde dem väldigt tydligt, säger Anders Eriksson.

Han klädde på sig, gick ut i korridoren och tog sig till trapphuset för att komma högre upp i fartyget. När han gick i trapporna började båten skaka och luta kraftigt.

– Det stannade av vid 25–30 grader och jag tänkte: ”Jag måste ut.” Jag höll mig i trappräckena eftersom det inte gick att stå rak och drog mig upp till sjätte, och sedan sjunde, våningen.

Eftersom han var en av de första som kom upp på däck började Anders Eriksson slänga ut flytvästar till dem som vällde upp från trapphusen.

– Efter ett tag kände jag att jag ville ha utrymme runt mig själv, så jag drog mig framöver på båten och hamnade bakom kommandobryggan. Det lutade mer och mer och snart stod jag med väggen under mig, samtidigt som skorstenen och kommandobryggan försvann under vattnet bredvid mig.

– Till slut hade jag inget annat val än att hoppa ut i vattnet. Jag hamnade i ett kaos och kunde inte påverka någonting. Det var som att befinna sig i en tvättmaskin, föreställer jag mig.

– Helt plötsligt hade jag ett bra tag i några linor och insåg att jag hade kommit in under en uppochnervänd livflotte.

Det började snart stånka och stöna på ovansidan när tre män hasade sig upp på livflottens botten. Genom knackningar och rop kunde Anders göra männen medvetna om att han fanns under dem. Han satte sig därefter grensle över en stång, i utrymmet under flotten, och kunde göra det någorlunda bekvämt för sig.

– Jag tyckte jag låg bra där, för jag skulle hem och insåg att det måste komma någon för att hjälpa oss eftersom det här inte kunde ha gått obemärkt förbi, säger Anders Eriksson.

Efter sex timmer hörde han hur helikoptrar började sväva över dem, men var osäker på om männen ovanpå livflotten skulle komma ihåg att nämna att han fanns under livflotten. Efter en stund knackade någon på duken och Anders Eriksson insåg att det var ytbärgaren som ville lokalisera var han låg.

– Han skar upp duken och när jag hade kravlat upp fick jag en jättekram. Sedan trädde han på mig selen och så åkte vi upp i helikoptern, säger Anders Eriksson.

När det gäller utredningen av katastrofen så skäms han över hur myndigheterna har hanterat den.

– Jag har ställt mig den frågan när jag har summerat inför mig själv: Vem beslutade att man skulle avbryta omhändertagandet? På vilka grunder? De frågorna har jag ställt. Något måste ha hänt som gjorde att man avbröt omhändertagandet.

– Alla olyckor före och efter, stora som små – inte lämnar man de omkomna därhän. Man gör inte det. Man gjorde allting bakvänt mot vad man normalt gör.

– Svaren på dessa frågor finns på land, om jag ska vara riktigt ärlig.

Vi fick en känsla av att myndigheterna letade efter svar som bekräftade deras egen teori. Sanningen verkade man inte vara ute efter, de intervjuade exempelvis inte de överlevande.
[Ytbärgaren] skar upp duken och när jag hade kravlat upp fick jag en jättekram. Sedan trädde han på mig selen och så åkte vi upp i helikoptern.

Vår tillhörighet som kristna är Guds rike

Ledare Två rörelser i tiden brukar kallas för nationalism och globalisering. Hur ska vi som kristna... lördag 26/9 00:00

Driver podd som kritiserar evolutionen

Ung. Stämmer det läraren säger på NO-lektionen? Hur väl underbyggd är egentligen evolutionsteorin? Redan... lördag 26/9 18:00

Ny verksamhetsledare inom Pingströrelsen

Församling. Pingst styrelse har utsett en ny verksamhetsledare till Pingst Församling. Det blir Richard... lördag 26/9 14:00

Ingen paus för förföljelsen under corona

Missionsglimten Under corona­pandemin har jag skickat flera vädjanden om förbön för kristna som förföljs på grund... torsdag 24/9 00:10

Driver podd som kritiserar evolutionen

Ung. Stämmer det läraren säger på NO-lektionen? Hur väl underbyggd är egentligen evolutionsteorin? Redan...

Hur blir jag bättre på att lyssna på min fru?

Familjefrågan Jag har ett problem. Min fru och flera andra blir lätt irriterade på mig för att de upplever att...