I förra veckan arrangerade Pingst fria församlingar i samverkan sin årliga konferens för rörelsens pastorer och församlingsanställda. Sedan nätverkskonferensen i fjol har frågan om medlemskap varit på kartan och har blivit omskriven på bloggar och i dagstidningar. Till slut skickade pingstledaren Pelle Hörnmark ut ett brev till medlemmarna i nätverket och berättade att man skulle avsätta en kväll på konferensen till att samtala om de här frågorna.
På torsdagskvällen togs ämnet upp och i en kongresshall som var fylld till brädden inledde Pelle Hörnmark själv samtalen med att ge en kortare bakgrund till frågan.
– För ungefär fem år sedan började vi prata om de här sakerna, sa Pelle Hörnmark och förklarade att det upptäcktes ett behov av samtal. En del av de då 47 samarbetsförsamlingarna omdefinierade synen på medlemskap och en del till viss del även sin dopsyn.
Efter flera samtal, bland annat med olika samfund och även med internationella pingströrelser, konstaterade man 2010 att behoven inte var desamma över allt. En del församlingar var på väg att förändra sin definition av medlemskap, medan andra var nöjda med hur det var.
Sedan dess har en grupp bestående av sju församlingar fortsatt samtalen för att försöka hjälpa varandra i hur man ska tänka i frågan: Vad som är grund för medlemskap i en svensk pingstförsamling.
Traditionellt, berättade Pelle, har man haft en baptistisk församlingssyn, där de troendes gemenskap och matrikeln var samma sak. De som hade gemenskap var samma personer som skulle vara i himlen tillsammans. Därifrån kommer den aktiva församlingsdisciplinen, att man trodde att om man inte var kvalificerad för det himmelska så kunde man inte heller vara med i det jordiska, sa Pelle Hörnmark.
Föreståndare för fyra olika pingstförsamlingar bjöds upp på scenen för att berätta om sina respektive församlingars resor.
Urban Ringbäck, pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, var först ut med att berätta om hur församlingen under ett par år har varit i en process, där man också har haft dialog med andra församlingar.
– Från församlingsledningens sida är det tydligt fokus på att det är ordningarna kring medlemskap som det handlar om. Det finns en stor, rörande enighet kring dopsynen och den har aldrig varit ifrågasatt hos oss, sade Ringbäck och gav klart besked:
– Vi tror på troendedopet genom nedsänkning i vatten. Det är lite konstigt att bli anklagade för att vi vill tona ner dopet, konstaterade Ringbäck.
Även Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm, håller med om den linjen.
– Frågan är vilken teologi vi laddar medlemskapet med, sa Piensoho och påminde om pingsttraditionen där dopet är ett krav för medlemskap. Han menade att man då även kan föra fram fler teologiska förbehåll, till exempel krav på att fira nattvard eller att delta i gudstjänsterna, vilket det i Apostlagärningarna står berättat om att medlemmarna i den första församlingen "höll fast vid".
Daniel Alm, pastor i pingstförsamlingen i Västerås, berättade att man i församlingen tagit resan att samtala om frågan om medlemskap och landat i att man inte tänker ändra något. Men samtidigt håller han med om att frågan inte är helt svartvit, och alla de andra pastorerna hade exempel på hur de fått göra undantag i medlemsfrågan.
Dan Salomonsson i Pingst Uppsala konstaterade att frågan i sig inte är ny.
– När jag kom till Uppsala ärvde jag den här frågan, som då hade varit uppe i olika omgångar under flera många år, berättade han och förklarade hur man i Uppsalaförsamlingen, precis som i Västerås, har bestämt sig för att behålla den tidigare synen.
Att frågan återkommit är något som de andra också känner igen från sina församlingar.
– När jag började i Filadelfiakyrkan blev jag snart uppvaktad om att vi behövde ta upp den här frågan till samtal igen, berättade Piensoho.
Samtalet kring frågan fortgick under kvällen och åhörarna fick också tillfälle att ställa sina frågor och komma med egna infallsvinklar i diskussionen.
Under våren kommer Pingst FFS att bjuda in till tre träffar, i Umeå, Stockholm och Jönköping, där församlingarna i regionerna får mötas för att diskutera frågan vidare.
Det som kanske kunde tros bli en diskussion mellan två oeniga sidor visade sig, när kvällen avslutades med en nattvardsstund och mycket tid till bön för varandra, vara ett samtal där det fanns många fler likheter än skillnader.
Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se