– Jag vill be er att berätta om vad som sker med oss, så att världen gör något för att rädda uigurerna från den här hemska situationen, vädjade hon till den grupp kinakännare, journalister och människorättsaktivister som samlats till ett seminarium i talmannens rum.
Rebiya Kadeer var både framgångsrik företagare och politiker innan hon fängslades 1999 för att ha skickat tidningsurklipp till sin make, som levde i exil i USA. Sedan hon frigavs och tvingades att lämna Kina 2005 har hon engagerat sig i kampen för uigurernas rättigheter. Numera är hon ordförande i den av Kina terroriststämplande Världsuiguriska kongressen, med säte i Washington i USA.
I riksdagen tecknade Rebiya Kadeer bilden av ett hårdnande tryck från den kinesiska regimen, som fruktar alla ansatser till separatistiska strävanden bland den till största delen muslimska folkgruppen.
– Soldater och militärer patrullerar varje gathörn i våra städer, och många av dem har order att skjuta uigurer som verkar misstänkta, utan att gripa dem först, sa hon.
Uigurerna lever också i rädsla för oförklarliga försvinnanden.
– Det går så till att polisen kommer till ett hem och tar med sig en person, oftast en ung man under 25. När familjen går till polisstationen nästa dag får de höra att det inte var polisen som genomfört gripandet.
Det spekuleras i om dessa försvinnanden kan kopplas till den svarta marknaden för organtransplantationer i Kina, där det finns ett kulturellt betingat motstånd mot att använda organ från döda släktingar. Så sent som 2009 uppgav kinesiska Folkets dagblad att omkring 65 procent av alla transplanterade organ fortfarande kom från dödsdömda fångar. Det finns dessutom uppgifter om att organ tagits från fängslade falun gong-utövare, som inte alltid dödats före ingreppet.
– Vi har hört rykten om att familjer till avrättade politiska fångar inte har fått se sina anhörigas kroppar, men vi har inga fakta. Vad som däremot är ett faktum är att tusentals unga uigurer försvunnit utan förklaring, sa Rebiya Kadeer.
Drygt 60 procent av uigurerna är muslimer, och benägenheten att utmåla både självständighetsivrare, regimkritiker och fromma troende som terrorister ökade kraftigt efter den 11 september 2001.
– Myndigheterna har förbjudit offentligt anställda att fasta under Ramadan, en del offentliganställda förbjuds att gå in i moskéer, och kvinnor i sjal och män med skägg får inte tillträde till bibliotek, sjukhus eller andra offentliga byggnader, berättade Rebiya Kadeer.
Förtrycket gäller även det turkiska språket uiguriskan, som inte längre får användas i undervisning av barn och ungdomar.
– Lärare som protesterar och klagar har gripits och straffats hårt.
I början av året grep kinesiska myndigheter en framträdande uigurisk ekonom, Ilham Tohti, som öppet kritiserat den kinesiska politiken i Xinjiang. Han har åtalats han för att ha "främjat separatism".
De uigurer som flyr till grannländerna riskerar att deporteras till Kina, som har nära relationer med bland annat Tadjikistan och Kirgisistan. Detsamma gäller dem som flyr till Malaysia, Singapore och Thailand.
När förtrycket ökar, ökar också desperationen bland människor, sa Rebiya Kadeer, med resultatet att en del tar till våld. Kinesiska myndigheter har pekat ut uigurerna som skyldiga till den blodiga massaker som ägde rum på en tågstation i Kunming i centrala Kina den 1 mars, då åtta personer uppges ha dödat minst 29 civila.
Det finns många oklarheter kring dådet, och ingen grupp har tagit på sig ansvaret för det. Men en väpnad uigurisk grupp i bergen i Pakistan har svurit hämnd mot Kina.
Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se
