Uppsalaforskaren Torbjörn Aronson, docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet, har i samband med sin utnämning till docent presenterat en undersökning hur de världsvida så kallade neokarismatiska rörelsernas indelning kan appliceras på den svenska församlingskartan.

Under sin omfattande efterforskning har Aronson hittat en stor strömning som innefattar över 400 församlingar.
– Det här är församlingar som på något sätt har sina rötter i den karismatiska väckelsen, Jesusfolket eller påföljande rörelser och har startats från slutet av 1970-talet och fram till i dag, plus äldre församlingar som tagit upp och integrerat teologi och spiritualitet från de neokarismatiska rörelserna, berättar Torbjörn Aronson, som i förra veckan höll sin docentföreläsning på ämnet.

Aronson har undersökt de församlingar som är officiella på så sätt att de har organisationsnummer och medverkar i nätverk på olika sätt. Utöver det är han medveten om att det finns en mängd så kal lade migrantförsamlingar som inte är officiella.

Tre stora resultat har kommit ur undersökningen enligt Aronson. Det första är att det handlar om så pass många församlingar som över 400, men också att den neokarismatiska rörelsen är samfundsöverskridande.
– Den stora trenden är att det går rakt igenom samfunden. Skillnader i teologi och spiritualitet är i dag större inom samfunden än mellan dem, konstaterar Aronson, som ser att rörelsen vuxit fram både teologiskt och historiskt ur den karismatiska väckelsen.

– Utöver världen finns tre stora strömningar inom rörelsen. För det första, så kallade "third wave"-nätverk. Det är evangelikala, karismatiska församlingar med reformert eller luthersk bakgrund där John Wimber är en viktig inspirationskälla. Den andra rörelsen som också är den största, är trosrörelse-nätverken. Där finns en mängd förgrundsfigurer, till exempel Kenneth Hagin, David Yonggi Cho och Ulf Ekman i Sverige och många andra, förklarar Aronson.

Den tredje stora strömningen som han beskriver, är de så kal lade apostlanätverken. Det är rörelser som har fått stor genomslagskraft inte minst i delar av Latinamerika och Afrika.
– Den består antingen av evangelikala karismatiska nätverk eller av trosrörelsenätverk där man har tagit steget att utnämna apostlar och profeter, säger Aronson, och konstaterar att det inte på något sätt är ett modernt påfund.

– Nej, ända från 1830-talet och framåt har det varit ett drag hos rörelser som tror att utgjutelsen av den helige Ande går tillsammans med upprättelsen av Kristi kropp. Då ser man upprättelsen av apostoliska och profetiska ämbeten som en del av det. Sen har det alltid varit debatt bland pingstkarismatiker hur man ska se på detta. Dels finns det de som tror att de ämbeten inte är för den här tiden utan bara var till för den första församlingen. Sen finns det de som tror att ämbetena finns, men att det är informella ämbeten som inte ska utnämnas. Tjänster och funktioner som finns genom Anden men man utnämner inte personer, och man är ofta kritisk till dem som gör det.

– Att tjänstegåvorna ska vara i funktion är alla överens om, men inte att man explicit ska utnämna apostlar och profeter, säger han.
Den tredje stora upptäckten i Aronsons undersökning är hur många nya församlingar som faktiskt kommit till.

Av de drygt 400 församlingarna som finns med i kartläggningen har inte mindre än cirka 210 församlingar startats under de sista tio åren.
– Där har både invandrare och svenskar bidragit påtagligt. Det handlar nästan om två nya församlingar i månaden i tio års tid och det är en kopiös förändring i det kyrkliga landskapet och går tvärtemot all statistik om negativa trender. I den utvecklingen utgör migrantförsamlingarna en stor del med runt 120 församlingar, säger Aronson. Men den explosionsartade utvecklingen beror inte bara på att utländska rörelser har kommit till Sverige.

– Det är väckelsen i världen som har kommit hit och en del av församlingarna är kopplade till olika församlingar i andra länder. Det är inte bara invandrare som träffar andra invandrare utan vissa nätverk är också starkt missionerande.

Bland de större nätverken som nu finns etablerade i Sverige, nämner Torbjörn Aronson den afrikanska trosrörelsen Redeemed Christian Church of God med hela 26 församlingar i Sverige. Men också flera latinamerikanska, brittiska, amerikanska och etiopiska rörelser.

Han tror att den nya karismatiska församlingsrörelsen har och kommer att ha en positiv effekt för ekumeniken just eftersom den är samfundsöverskridande.
– De neokarismatiska församlingsrörelserna är primärt nya församlingar som bildats, men också förnyelse av gamla församlingar som dragits in i nya nätverk som är ekumeniska. I det finns en stark potential för enhet eftersom de inte orienterar sig med gamla samfundslinjer, och det är ett tydligt brott mot den samfundsindelning vi har haft i Sverige.

Att den officiella statistiken om kyrktillväxt i Sverige blir missvisande har sin förklaring, menar Aronson.
– Om man tittar på Kyrksverige så kan man säga att den stora delen av neokarismatiska församlingar ligger utanför de svenska frikyrkorna och etablerade samfunden. De kommer aldrig med i någon statistik. Den statistik som presenteras sitter fast i det gamla 1800-talsstrukturerna, och den är inte alls rättvisande, det är en viktig slutsats jag kommit fram till, säger Aronson.

– Det finns ett 80-tal svenskspråkiga oberoende församlingar. Till det måste vi lägga Trosrörelsen som inte heller brukar räknas med sina 32 församlingar. Sen är det ungefär 150 officiella migrantförsamlingar.

– Alla de neokarismatiska rörelserna växer, inte bara en typ utan alla har ökat kraftigt och det påverkar samfunden.
Det finns även en ytterligare strömning i undersökningen som är värd att nämna. Något Aronson väljer att kalla "neo-pingst".
– Det är helt enkelt äldre pingstförsamlingar som tagit intryck och integrerat teologi och spiritualitet från de neokarismatiska strömningarna. Man har plockat in lovsång, starkare betoning på bibelundervisning, trosundervisning och även det man kallar apostoliskt ledarskap. Den australiska pingströrelsen var drivande i det, med Hillsong och Christian City Church som förgrunder, där man är en uttalad apostolisk rörelse och mer eller mindre tar avstånd från demokratiskt församlingsledarskap.

I sin undersökning har Aronson inte haft möjlighet att undersöka de etablerade samfunden på ett mer noggrant sätt.
– Det skulle förvisso vara enkelt att göra men kräver större resurser än vad jag haft tillgång till, konstaterar han.

Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se