Förintelsen får inte glömmas bort

Förintelsen får
inte glömmas bortPå tisdag är det 64 år sedan Auschwitz befriades och då hålls också Förintelsens minnesdag. Livia Fränkel är en av de överlevande som ännu finns kvar och kan vittna om antisemitismens mest fruktansvärda fasor. Och judehatet är levande än i dag, säger hon.

– Så fort det händer något där Israel kritiseras så blommar det pyrande hatet upp som funnits i alla tider.
För varje år som går blir de allt färre, de ännu levande ögonvittnena från Förintelsen. I Sverige finns kanske runt ett tusental överlevande judar, som kom hit efter att de befriats från Auschwitz och de övriga platserna för Nazitysklands judeutrotning. Föreningen Förintelsens överlevande har i dag omkring 600 medlemmar, och de som ännu orkar är aktiva med att sprida information och hålla kunskapen om Förintelsen levande.

En av dem är Livia Fränkel, som är vice ordförande i föreningen. När hon var 15 år gammal fördes hon till Auschwitz tillsammans med storasyster Hedi, mamma Frida och pappa Ignatz. Båda föräldrarna kom att vara bland de sex miljoner judar som blev Förintelsens offer.
På minnesdagen på tisdag – 64-årsdagen av befrielsen av Auschwitz – talar hon vid en samling i Västerås. Och engagemanget är påtagligt. När Världen idag under helgen träffar Livia i hennes hem i Stockholm visar hon några av de många mejl hon fått den senaste tiden, med reaktioner på de antijudiska stämningar som piskats upp i Sverige i samband med med Gazakriget. Bland det som hänt finns attentat mot synagogor och skändande av judiska begravningsplatser. Livia reagerade också starkt mot avslöjandet om antisemitismen inom den katolska organisationen SSPX, vars biskop förnekar att Förintelsen ägt rum.
– Jag blev glad när du ringde mig, för jag är så taggad nu, säger hon.
En sak som bedrövar Livia är Luleå domkyrkoförsamlings beslut att ställa in sitt årliga fackeltåg på minnesdagen, på grund av kriget i Gaza.
– Vad har mina mördade föräldrar med Gaza att göra? Det finns inte ord för att beskriva hur upprörande det är.
Men att händelser i Mellanöstern får sådana här efterverkningar i Sverige och runt om i världen är inget nytt, konstaterar hon.
– Så fort det händer något där Israel kritiseras så blommar det pyrande hatet upp som funnits i alla tider.

Minnesdagen är viktig, menar Livia och berömmer tidigare statsministern Göran Persson för hans initiativ, som sedan ett par år tillbaka också blivit en internationell händelse, då FN anammat minnesdagen.
– Göran Persson gjorde något stort när han ordnade den första konferensen om Förintelsen och lanserade minnesdagen, säger hon.
– Förintelsen får inte glömmas bort när vi överlevande inte är kvar längre, därför är det bra att påminnas om det en gång varje år.
De senaste åren har stämningen på sina håll blivit så obehaglig i Sverige att en del judar drar sig för att offentligt bära kippa eller ha en Davidsstjärna runt halsen. Men Livia bär stolt sitt halsband med Davidsstjärnan.
– Vi som gått igenom så mycket, vi blir inte skrämda. Det kan jag lova, säger hon med eftertryck.

Utvecklingen i Sverige har fått Livia att fundera över om det var rätt val att stanna här.
– Vi kom till Sverige 1945 och jag kommer ihåg när staten Israel bildades 1948. Ibland undrar jag om var rätt att inte emigrera dit då. På ingen annan plats kan en jude vara riktigt trygg.
Sverige är inte som på Erlanders tid längre, konstaterar hon.
– Jag vet inte vad som hänt med socialdemokraterna, säger hon, med anledning av att partiledaren Mona Sahlin är en av de framträdande svenska politiker som bidragit till att elda på judehatet, genom att marschera med Hamassympatisörer och fördöma Israel.
– Våra politiker borde vara tydligare med att det inte är acceptabelt när Israelkritik går över till antisemitism.
Livia avslutar med att citera det tal hon skrivit inför minnesdagen:
– Nu om någonsin måste alla ta ansvar för grundläggande demokratiska principer och värderingar.

David Högfeldt
david.hogfeldt@varldenidag.se

Läs även inför Förintelsens minnesdag:
Uppmärksammad minnesdag