Föräldrar ifrågasätter vården vid könsdysfori

Världen idag har vid flera tillfällen berättat att antalet unga som får diagnosen könsdysfori har ökat kraftigt de senaste åren, framför allt bland flickor.

År 2010 diagnosticerades 81 flickor och kvinnor mellan 13 och 24 år med könsdysfori, 2018 var antalet 446.

Jannika och Karin är mammor till barn som diagnosticerats med könsdysfori och inlett behandling med hormoner för att ändra kön. De hävdar att diagnosen i många fall sätts för lättvindigt av klinikerna. Ibland krävs inte mer än en handfull möten, säger de.

– Från sekund ett säger vården: ”Ja, du har rätt”. Barnen hamnar väldigt snabbt i en situation där de faktiskt aldrig får höra något som på minsta sätt talar emot att det skulle vara fel på deras kroppar, säger Jannika.

Mammorna ingår i ett nätverk av anhöriga vars barn drabbats av så kallad ”plötslig könsdysfori” i tonåren. Många gemensamma nämnare finns. Inget av barnen ska tidigare i barndomen ha uttryckt tvivel över sin könsidentitet. För många ska könsdysforin ha kommit i nära anslutning till annan psykisk ohälsa. Och alla ska ha deltagit i olika forum på nätet för transfrågor.

– Många av de här ungdomarna har haft andra problem under uppväxten som gör att de söker sitt sammanhang. Att då få den ego-boosten, som den som kommer ut som trans till exempel får på nätet, det måste vara en enormt skön känsla. Och det är inte konstigt. Det som är konstigt är att så fort man vänder sig till vården ställs inga frågor, säger Karin.

De påstår att den behandling som ges både saknar vetenskapligt stöd och har mycket svåra biverkningar.

– Det är livsförändrande och irreversibla behandlingar som ges till människor i en ålder där förmågan att tänka långsiktigt ännu inte är fullt utvecklad, säger Jannika.

Behandlingen innefattar allt från stopphormoner, som bromsar puberteten, till livslång hormonbehandling och kirurgiska ingrepp för att exempelvis ta bort brösten och operera underlivet. Bland biverkningarna kan nämnas risk för sterilitet, ökad risk för blodproppar och bröstcancer.

– Det stora problemet är att de inte säkert kan säga att ungdomarna ens mår bättre av behandlingen. Det finns ingen evidens för att det hjälper, säger Karin.

Karin och Jannika ifrågasätter inte diagnosen könsdysfori och är säkra på att behandlingen hjälper vissa. Men de menar att bemötandet inom vården är problematiskt.

– Jag har upprepade gånger frågat hur många de säger nej till. Det har de inte velat svara på. Till slut har de sagt att de inte ifrågasätter sina patienter, säger Karin.

Hur många som ångrar sig finns det inga tillförlitliga siffror på. Föräldrarna vill dock egentligen inte tala om att personer ”ångrar sig”.

– Det handlar faktiskt om att man har feldiagnosticerat och felbehandlat personen. Men genom att tala om ångrare lägger man ansvaret på patienten. Det tycker jag är otroligt fult, säger Karin.

Att unga flickor med könsdysfori har en avsevärt högre förekomst av depression, ångest, autism, adhd och självskadebeteende, är heller inget klinikerna tar hänsyn till, hävdar Jannika och Karin.

– De ser inte det som något hinder. Vi kan påtala att nu får ni dra i bromsen och kolla på det här först, men nej. Det finns en stark föreställning om att alla andra problem i grunden beror på könsdysforin, säger Jannika.

– I stället för att kanske tänka tvärtom – att problemen kan vara en orsak till könsdysforin, fyller Karin i.

De beskriver hur det närmast är tabu att ifrågasätta behandlingen. Föräldrar har orosanmälts till socialtjänsten och i enstaka fall har barn omhändertagits och ingrepp gjorts mot föräldrars vilja, säger de.

Föräldrarna har tidigare krävt att vården ska ”sluta experimentera” med deras barn. I väntan på forskningsstöd ska vården av barn och unga med könsdysfori präglas av försiktighet, anser de.

TT har sökt aktuella mottagningar för att bemöta föräldrarnas kritik men inte fått några svar.

Varken Jannika eller Karin uttalar sig i artikeln om sina egna barn utan generellt om vården på könsmottagningar.