Sedan coronakrisens intåg i Sverige har det funnits en slags fred mellan de politiska partierna, en borgfred. Men söndagens partiledardebatt i Agenda visade att det är slut med denna fred.
– Det blev så, att borgfreden i alla fall just nu är upphävd, säger Tommy Möller, professor i statsvetenskap på Stockholms universitet, till TT efter partiledardebatten.
Det blev så hårt som du trodde?
– Ja, kanske ännu hårdare — i alla fall i den första delen, om smittspridningen. Det var ganska hårda tag i kritiken mot regeringen från oppositionens sida, säger Möller.
Redan tidigare på söndagen bröt SD-ledaren Jimmie Åkesson borgfreden.
Sveriges coronastrategi har misslyckats kapitalt, skrev han i en debattartikel på DN. Åkesson meddelade att han kräver statsepidemiolog Anders Tegnells avgång, och med det bröt han den relativa konsensus som har funnits kring den svenska strategin.
Jimmie Åkesson håller med om att freden är över, i alla fall för hans del.
– Nu när vi ser resultatet att Sverige sticker ut och tusentals har dött, måste vi agera. Jag är ledsen om det blir dålig stämning, men någon måste våga ta bladet från mun och säga att kejsaren är naken och diskutera detta på en politisk nivå, säger han.
Åkessons utspel kan ha förändrat det politiska klimatet i krisen och förändrat spelplanen, säger Möller.
Tror du att den här debatten var startpunkten på en mer öppet konfliktfylld tid i svensk politik?
– Ja, det tror jag. Det finns en tidsmässig logik i det. Det normala mönstret vid sådana här kriser är att man inledningsvis tonar ner partipolitiska meningsskiljaktigheter, men nu har det gått ganska lång tid, svarar Möller.
Marja Lemne, statsvetare vid Södertörns högskola, anser att oppositionspartierna uppträdde oväntat enat mot regeringen.
– Bortsett från diskussionen om LAS var oppositionen ganska samlad. Jonas Sjöstedt agerade som en riktig oppositionsledare, säger Lemne.
Vinnare i debatten tycker hon var Ulf Kristersson (M) som var tydlig i sina ståndpunkter. Samtidigt hamnade Stefan Löfven (S) i skuggan.
– Han såg mest bister ut, säger hon.
Lemne tror att diskussionen om äldrevården är här för att stanna. Samtidigt förvånades hon av att regeringen inte ifrågasattes mer om hur mycket man lyssnat på bara en sorts expertis.
– Inom forskarvärlden råder det ofta oenighet. Jag var förvånad att man inte ifrågasatte regeringen mer på att man bara lyssnat på en myndighet och en viss expertis. Men här debatterade man mest vad som görs i det akuta läget, säger Marja Lemne.