När Vladimir Putin inledde invasionen i Ukraina sade han att det handlade om en ”specialoperation” vars syfte är att ”avnazifiera” Ukraina. Många som bemöter de ryska påståendena om ett nazistiskt styrt Ukraina hänvisar till landets president Volodymyr Zelenskyj. Denne är jude, vars farfarsfar dog i Förintelsen, och han växte upp i Kryvyi Rih, en region dit det tsarryska riket förvisade judar.
För tre år sedan talade Zelenskyj dessutom om Segerdagen över nazismen, den 9 maj, som ”vår tacksägelsedag”.
”Tacksägelse för att nazismens omänskliga ideologi är en del av det förflutna, tacksägelse för dem som stred mot nazismen – och vann”, sade han enligt Kyiv Post.
Vad är det då i den ukrainska historien som skaver så pass mycket att Ryssland i sin krigsretorik kan hänvisa till ukrainska ”nazister” och ”nynazister”?
Till viss del handlar det om att Ukraina ännu inte fullt ut belyst den del av Förintelsen som utspelade sig i landet under andra världskriget, och som ledde till att minst 1,5 miljoner judar dödades. I sin iver att markera mot Ryssland har Ukrainas ledning i stället satsat på ”fel” historiska hjältar efter Sovjetunionens sammanbrott.
– För litauerna var Sovjetunionen och ryssarna de stora förbrytarna under andra världskriget, inte tyskarna, och så ser det ut också i Ukraina, säger Per Anders Rudling, historiker vid Lunds universitet.
– Ur historisk synvinkel har man varken bearbetat landets roll under Förintelsen, eller de högerradikala grupper som var inblandade.
En sådan grupp är Organisationen för ukrainska nationalister, OUN, som tidvis samarbetade med nazisterna. Dess mest kände ledare, Stepan Bandera, hamnade på ukrainska frimärken 2009, 100 år efter sin födelse, och har snudd på hjälteförklarats officiellt.
– Paradoxen är att de demokratiskt valda ukrainska presidenter som rehabiliterat dessa grupper inte alls är några nazister. Men de har valt hjältar och referenspunkter som är så antiryska som tänkas kan, säger Per Anders Rudling, som menar att Putin nu utnyttjar detta i sin retorik.
– Han knyter an till Stalins språk, och bygger legitimitet på retoriken kring Det stora fosterlandskriget, där logiken är att Sovjetunionen befriade världen från fascism.
De så kallade Euromaidan-protesterna och krigsutbrottet i Donbass 2014 ledde i Ukraina till en process av stärkt nationell identitet.
Den ukrainske historikern Vjatjeslav Lichatjev beskriver utvecklingen i den engelskspråkiga samlingsrapporten ”Extremhögerns många ansikten i den post-kommunistiska regionen”.
Behovet av att markera mot Ryssland, menar han, gjorde även att ukrainarna började anamma uttryck och symboler med rötter i den politiskt marginaliserade extremhögern – allt från slagordet ”Ära åt Ukraina – ära åt hjältarna” till den OUN-affilierade paramilitära gruppen UPA:s svart-röda flagga.
”På så sätt blev symboler som tidigare associerats med en marginell nationalistisk tradition gradvis en del av offentligheten, samtidigt som de miste sin radikala betydelse”, skriver Vjatjeslav Lichatjev.
Anklagelsen om att det Ukraina som attackerades av Ryssland i februari i år skulle vara ”nazistiskt” beskrivs av Per Anders Rudling dock som ”grotesk”.
– Ukraina har varit det fattigaste och mest korrupta landet, men också det friaste, öppnaste och mest pluralistiska – en imperfekt demokrati med väldigt mycket mer politisk frihet än flera Natoländer, säger han.