– Färjan Estonias förlisning är den största havskatastrofen i fredstid i Östersjön och dödade 852 människor från 17 länder, säger justitieminister Raivo Aeg i ett pressuttalande.

– Offrens släktingar har begärt att den estniska regeringen ska genomföra en ny utredning, och innan vi ger ett meningsfullt svar vill vi få dagens bedömning från våra bästa experter, tillägger han.

I oktober i fjol beslutade Tallinns författningsdomstol att regeringen ska svara på en begäran från svenska medborgare om en ny Estoniautredning.

Lennart Berglund från anhörig­föreningen Sea, Stiftelsen Esto­nia­offren och anhöriga, välkomnar beslutet. Det är Sea som har begärt att estniska myndigheter ska göra en ny utredning kring Esto­nias förlisning.

– Vi begärde samma sak hos försvarsdepartementet i Sverige, men fick beskedet att ingen kunde fatta sådana beslut i Sverige. Därmed fick vi inget beslut som kunde överklagas, säger Lennart Berglund, som förlorade sina svärföräldrar i katastrofen.

Gravfriden, lagen från 1 juli 1996 som slår fast att ”Dykning och annan undervattensverksamhet får inte bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia”, är ett påfund från myndigheterna, menar han.

– Det är ingen av oss anhöriga som har accepterat vraket som en grav. Havet kan vara en grav, men en plats i havet där man vet var människor finns, det är ingen grav. Gravfriden får inte vara ett hinder för att utreda förlisningen.

Estlands förre statsåklagare och Estoniautredaren Margus Kurm anser att gravfridsavtalet inte hindrar Estland att dyka, om syftet är att utreda Estoniakatastrofen. Havs­rättsjuristen Henrik Ringbom vid Åbo akademi ger honom rätt.

– Avtalet om gravfrid som slöts mellan Sverige, Finland och Estland 1995 är ett mycket kortfattat dokument som ger utrymme för tolkningar. En tolkning är att dykningar i syfte att hämta upp föremål eller kroppar från vraket är förbjudna, men inte dykningar i sig, säger Kurm till svenska Yle.