Är Saudiarabien en diktatur eller inte? Statsminister Stefan Löfven hade i förra veckan svårt att ta ordet i sin mun – liksom Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström 2012 – när han besvarade en fråga från Vänsterledaren Jonas Sjöstedt i riksdagen. Löfven hänvisade till en pågående utredning ”inom ramen för krigsmaterielexporten”.
– Vilka [länder] som ska betraktas som diktaturer och icke-diktaturer är en fråga som utredningen får ta vidare, sade Löfven till TT efter frågestunden. En timme senare kom ett förtydligande från statsministern i ett sms via hans pressekreterare: ”Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur”, medgav statsministern och konstaterade att det förekommer grova övergrepp mot mänskliga rättigheter i landet.
Saudiarabien hör till den svenska vapenindustrins största kunder, hela 20 procent av vapenexporten går till det ytterst rika kungadömet och intäkterna från vapenexporten, totalt 11,9 miljarder kronor 2013, är viktiga för bevarandet av den inhemska vapenindustrin. Därför är det också känsligt för regeringen att uttala sig om förhållandena i Saudiarabien.
Per Jönsson, Mellanösternexpert vid Utrikespolitiska institutet är mycket kritisk mot den svenska flatheten.
– Det är sällan jag använder sådana ord i svenska sammanhang, men det är ett fenomenalt hyckleri, säger han till Världen idag.
– Saudiarabien är en så utpräglad diktatur att det är svårt att hitta något värre exempel. Det finns andra regimer som är mer brutala, men det är en extrem diktatur med oerhört lite civilsamhälle och inga möjligheter att utmana kungahusets maktvälde.
Det militära samarbetet med Saudiarabien möter också hård kritik. Statsministern vill i vår omförhandla avtalet, men inte avbryta det.
– Vi tycker att avtalet ska förhandlas om. Det finns delar i avtalet som vi mycket väl kan stå för, sade Löfven som svar till Sjöstedt i riksdagen.
Men regeringspartnern Miljöpartiet vill säga upp det helt.
– Saudiarabien är ett av världens värsta länder när det gäller mänskliga rättigheter. Situationen är så förfärlig att vi tycker att man ska ha minimalt med samarbete av den här typen med ett sådant land, säger Valter Mutt (MP), utrikespolitisk talesperson, till TT.
Frispråkige saudiske bloggaren och människorättsaktivisten Raef Badawis öde har de senaste veckorna fått stor uppmärksamhet. Badawi dömdes i början av januari till 1 000 piskrapp och tio år i fängelse. Piskrappen ska utdelas med 50 rapp en gång i veckan tills straffet är avtjänat och han fick den första omgången piskrapp den 9 januari. Sedan dess har bestraffningen av hälsoskäl skjutits upp tre gånger. Badawis hustru Insaf Haidar, som beviljats asyl i Kanada, varnar för att hans liv är i fara.
– Raifs hälsotillstånd är dåligt och blir sämre och sämre, säger Haidar till AFP.
Saudiarabiens nye regent Salman, som efterträtt den nyss avlidne kung Abdullah, beviljade i förra veckan amnesti för några fångar. Suad al-Shammari, en kvinnlig människorättsaktivist som samarbetat med Badawi och suttit i fängelse i tre månader för att hon ”förolämpat islam” har också frigivits, men det ska enligt hennes dotter Sah al-Rimaly inte ha något med amnestin att göra. Hon frigavs efter att hon lovat att ”minska sina aktiviteter”, uppger dottern för AFP.
Per Jönsson tror inte att amnestin är ett tecken på någon förändring.
– Nej, de har alltid backat lite när det blir för starka reaktioner, men sedan fortsätter de som vanligt.
Inte heller är tronskiftet något tecken på att landet skulle ändra riktning till det bättre.
– Kung Salman verkar världsvan, men tillhör i princip den konservativa falangen, den mörka grenen inom ätten Saud, säger Per Jönsson, som däremot tror att förändringar kan komma när Salman, som inte är någon ungdom, dör.
– Möjligen hinner han utse en ny kronprins som är åt det konservativa hållet. Annars står kungahuset inför en svår situation inför nästa kungabyte, då kan det bli en maktkamp, säger han och jämför med de interna striderna i Kreml under Kalla kriget.
Men någon utmanare om makten som kan föra landet mot mer demokratiska värderingar existerar inte. Sådana röster har mycket svårt att göra sig hörda, förklarar Per Jönsson.
– Det finns en liten falang som stack upp huvudet på 1950-talet, men de blev ordentligt undanmotade. Det finns en oerhört rik affärsman, prins Talal, som är ett slags alibi, som säger bra saker, men han har inget inflytande.
Utvecklingen i regionen har de senaste åren försatt Saudiarabien i ett svårt läge och relationen till USA, landets trogna allierade sedan 1945, har försämrats. Under president Obama har USA minskat sitt engagemang i Mellanöstern och saudierna upplever sig svikta.
– Det mest allvarliga för dem är USA:s och västmakternas avtal från 2013 med Iran om dess kärnteknikprogram. Förhandlingarna fördes utan att Saudiarabien underrättades, och sedan dess litar inte kungahuset på Obamaadministrationen längre, konstaterar Per Jönsson.
Samtidigt är omvärldens förtroende för Saudiarabien knappast bättre. Landet satsar stora summor på att sprida wahhabismen, en radikal form av islam, till andra länder och
kungadömet har länge anklagats för att stötta internationell terrorism. Den i USA fängslade al-Qaida-medlemmen Zacarias Moussaoui uppger att kungafamiljen var en av de viktigaste finansiärerna av terroristnätverket under senare delen av 1990-talet, uppger TT som citerar uppgifter i New York Times.
I den långa maktkampen mellan Saudiarabien och Iran har nu Iran övertaget, samtidigt som Islamiska staten har Saudiarabien som ett av sina främsta mål. Per Jönsson påpekar att kungahuset är mycket oroat över egna opinionsmätningar som visar att en stor majoritet av folket menar att Islamiska staten syn på Koranen och sharialagar är mer korrekt än kungahusets.
– Det saudiska kungahuset har närt en orm vid sin egen barm. De uppmuntrade ungdomar att åka till Afghanistan och strida mot Ryssland, och där föddes al-Qaida. Nu är det tusentals saudier som slåss för IS och regimen är mycket rädd.
Fruktan för IS har fått kungahuset att inleda bygget av en ”mur” – en högteknologisk säkerhetsbarriär med radarövervakade stängsel på omkring 100 mil längs gränsen till Irak. En ännu längre likadan mur skyddar redan landets gräns mot Jemen.
– Det är ett tecken på en extrem nervositet. De har naturligtvis råd, även om det handlar om en enorm landsträcka. Om de placerade ut sin stora krigsmakt borde det räcka för att bevaka gränsen väl, men man litar tydligen inte på de egna soldaterna, som enligt alla bedömare är ytterst inkompetenta, mot IS-krigarna, säger Per Jönsson.
