Men trots den relativa tryggheten här är livet tufft för många.
– Det skulle vara bättre att dö än att leva som vi gör, säger trebarnspappan Hassan Sharaf Shamo när Världen idag möter honom i staden Dohuk där han, hustrun och deras tre barn bor som flyktingar sedan fem år.
De är några av hundratusentals yazidiska flyktingar som fortfarande lever i läger eller illegala bosättningar i Kurdistan sedan sommaren 2014. Det var då terrorsekten IS drev dem på flykt från deras hjärtland Sinjar, i nordvästra Irak, nära gränsen mot Syrien och det område som nu har invaderats av Turkiet. Här, i irakiska Kurdistan är det lugnare, men livet är ändå hårt för Hassan och hans familj. Situationen har förvärrats allteftersom omvärldens bistånd går till nya katastrofshärdar och liv är en ständig överlevnadskamp.
– Vi har varken råd med läkarbesök eller läkemedel. Vi har lånat pengar av människor. Nu är vi återbetalningsskyldiga, suckar hans fru Koscher.
Arbetslösheten är skyhög. Familjen lever på allmosor. Trots att IS är besegrade i hemma Sinjar vågar de inte återvända. De fruktar att en liknande grupp ska attackera dem igen. Risken för ett sådant framtidsscenario har ökat sedan Turkiet inledde sin invasion i det självstyrande kurdisk-syriska området Rojava, norr om Sinjar, den 9 oktober.
Turkiets mål med invasionen är att skapa en 35 kilometer bred säkerhetsbuffert mot kurdiska ”terrorister” vid gränsen och att skicka dit 2 – 3 miljoner syriska flyktingar, framförallt sunnimuslimska araber. Bland Rojavas uppskattningsvis 2 miljoner invånare finns inte bara kurder utan även kristna, yazidier och andra minoriteter. Den 18 oktober gick Turkiet med på ett femdagars eldupphör, som konstant har brutits. Turkiet kräver att alla kurdiska styrkor ska ha dragit sig tillbaka från den planerade säkerhetszonen före den 22 oktober.
När detta skrivs, den 21 oktober, rapporteras de kurdiska styrkorna ha börjat dra sig tillbaka. Samtidigt har 200 000–300 000 människor drivits på flykt. Området riskerar att bli ytterligare ett i Mellanöstern som är rensat på minoriteter. En del av flyktingarna har tagit sig hit till irakiska Kurdistan där det redan finns cirka 1,5 miljoner flyktingar. I Dohuk har några av dem samlats i syrisk-ortodoxa Sankt Mary-kyrkan för att fira högtiden ”Upphittandet av korset”. Sex år tidigare firade de samma högtid i kyrkan Al-Tahra Saint Mary i deras hemstad Mosul. När IS intog staden 2014 jämnades kyrkan med marken.
– I Mosul bestod församlingen av 2 500 familjer. I dag lever 500 av dem i irakiska Kurdistan, resten har lämnat Irak, säger kyrkans präst, fader Faiz när Världen idag besöker kyrkan.
Alla kyrkor blev totalt eller delvis förstörda i Mosul under IS’ styre.
– Endast två kaldeiska kyrkor har återuppbyggts, men inga församlingsmedlemmar har återvänt, säger fader Faiz.
45-årige trebarnspappan Samer Alias Saeed vill inte återvända. Han tror att IS-ideologin lever kvar hos många i Mosul.
– Det går inte att lita på invånarna i Mosul. Många av dem visade IS vilka hus som tillhörde kristna, säger han.
Innan Iraks diktator Saddam Hussein störtades, 2003, fanns det cirka 1,5 miljoner kristna i landet. I dag finns cirka 225 000 kvar. Kring 80 procent av dem lever här i irakiska Kurdistan eller på Nineve-slätten där befolkningen var övervägande kristen innan IS fördrev dem 2014. Sedan 2017 är Nineve-slätten uppdelad i en del som lyder under centralregeringen i Bagdad och som kontrolleras av shiamuslimska miliser. Den andra delen lyder under det kurdiska de facto-självstyret. Flera nya kyrkor har byggts i Kurdistan. Fader Faiz kyrka stod klar i våras.
– Vi är mycket tacksamma att den kurdiska regeringen har gett oss ett nytt hem. I annat fall hade vi varit döda, säger fader Faiz.
– Här behandlas vi med respekt och den kurdiska armén skyddar oss. Kurdistan har blivit det nya centret för kristna i Irak, säger Samer.
Irakiska Kurdistans infrastruktur och ekonomi belastas hårt av det stora antalet flyktingar. Det har även medfört ett mångkulturellt samhälle. Extremistiska strömningar finns också bland kurderna, men de är hårt kontrollerade av myndigheterna. Det finns inget som tyder på att de skulle vara ett hot mot det sekulära styret. På ett café i Dohuk träffar vi tre unga muslimska singelkvinnor. De menar att det kurdiska samhället blir allt tolerantare och ser inga problem med att en stor del av befolkningen numera är kristna, yazidier och andra minoriteter.
– Tvärtom, att beblanda sig med andra kulturer gör ens personlighet starkare, säger 28-åriga Nakhseen Khalid Ibrahim.
När hon pluggade på högskolan var hennes bästa vän en yazidisk tjej.
– Senare när jag jobbade på en frivilligorganisation var min bästa vän där en kristen tjej. Hon är fortfarande min vän. Hittills har mina bästa vänner varit yazidier och kristna. De är närmare mig än många muslimska tjejer, säger Nakhseen.
De sticker dock inte under stol med att det finns intolerans i det kurdiska samhället. Det handlar emellertid inte bara om religiös intolerans. I mångt och mycket är det ett klansamhälle. En del muslimska klaner har haft dåliga relationer med varandra i århundranden.
– Det här är främst ett problem bland de äldre. Vi kommer inte att lära våra barn de här sakerna, så med tiden tror jag att de kommer att försvinna, säger 27-åriga Vaman Sanaan Ismael.
Heezil Hidayat är programchef i tankesmedjan Open Think Tank i Dohuk. Man jobbar bland annat med religiös och etnisk samlevnad. Han hävdar att relationerna mellan kristna och kurder är god. Samtidigt säger en del kristna att de diskrimineras Heezil instämmer delvis med påståendet.
– Religionsfriheten är till exempel begränsad, säger han.
Det är omöjligt för muslimer att byta religion, medan det är en enkel match för kristna att bli muslimer. Muslimer som konverterar utövar oftast sin tro i smyg.
– Det finns även många kurder som inte är religiösa längre, men de vågar inte säga det offentligt, säger han.
Heezil menar dock också att toleransen ökar i det kurdiska samhället, även om det fortfarande finns missförstånd mellan religiösa och etniska grupper.
– Dessutom har vi krig omkring oss. Det försvårar allt, inklusive samlevnad, säger han.
Många fruktar dessutom ett potentiellt krig mellan USA och Iran som troligen skulle spilla över till Irak. Då finns risken att de kristna på den irakiskkontrollerade delen av Nineve-slätten skulle ses som femtekolonnare av de shiamuslimska miliserna. Fader Emanuel Youkhana, chef på den kristna organisation CAPNI i Dohuk, anser att det skulle vara bäst om hela Nineve-slätten hamnade under kurdiskt styre. Han kallar kurderna för ”de kristnas enda vänner”, men menar att stabilitet och fred i regionen är en förutsättning för att de kristna ska stanna. Irak är långt ifrån det enda landet i Mellanöstern som töms på kristna.
– I det Heliga Landet och Syrien är kristendomen snart förpassad till museerna, säger han.
Libanon och Egypten har fortfarande stora kristna minoriteter.
– Och i Jordanien skyddas de av den kungliga familjen. Men så fort ett land glider ur en stark regerings händer så tar fundamentalisterna över, säger han.
