Världen idag berättade i våras i stället om ett negativt trendbrott. Antalet barn som föds med kromosomavvikelse var ganska konstant i Sverige, ungefär 200–300 per år, men sedan 2014 har siffran legat på omkring 160 barn per år. 2014 föddes 183 barn med Downs i Sverige, det minskade till 122 under 2016. Fosterdiagnostik som leder till abort är svaret på varför även här.
Men kanske märks en ljusning när det gäller hur det rapporteras i frågan. Bara de senaste månaderna har flera svenska medier på olika sätt belyst människovärdet för individen och hur berikande det kan vara som familj att få ett barn med Downs.
När exempelvis SVT tidigare i år berättade om ovanstående statistik besökte man en familj som fick berätta om vardagen med sin dotter.
– I vissa kulturer ser man på människor med Downs syndrom som unika, i stället för udda. Ibland säger folk till oss: ”Vilken tur att Adelina kom till just er som föräldrar!”. Och då kan jag ju inte annat än att hålla med: ”Vilken tur för oss att hon kom till oss, så vi fick vara med om detta!” säger mamman i reportaget.
Nyligen publicerade Expressen en längre artikel om 17-åriga Brodee Hampton i Australien som fick veta att sonen Elijah hade Downs syndrom.
”Läkarna rådde henne därför att göra abort. Nu har hon ett budskap till dem som tycker att funktionsvariationen är något negativt.
– Människor med Downs syndrom är precis som du och jag, säger Brodee”, kan man läsa i Expressens ingress.
I artikeln framkommer också hård kritik mot att vården ofta antar att Downs innebär att föräldrar vill göra abort.
– Först frågade läkaren om jag ville veta hur aborten skulle gå till. När jag sa nej förklarade han i alla fall, säger hon.
– Samhället får folk att tro att de är fula och inte har någon livskvalitet, men de älskar verkligen livet och lever det fullt ut, säger hon.
Malin Schelin är ordförande i prolife-organisationen Livsval. Eftersom den svenska abortstatistiken är bristfällig, är det svårt att dra några säkra slutsatser kring varför det ser ut som det gör i Sverige, framhåller hon.
– Men de berättelser jag hör utifrån mitt engagemang, är att man undrar var man kan få stöd och hjälp om man väljer att behålla barnet. Inom sjukvården får man sällan det stödet, utan vården förutsätter att man inte ska behålla sitt barn.
– Alla erkänner att de här barnen har ett värde, samtidigt lyfts det fram att det blir en belastning för föräldrarna. Det är där det skeva återkommer, att vi talar om föräldrars rätt till barn före barnets rätt till liv och föräldrar, säger hon.