Strax före jul landade två familjer i Sverige. De kom från den ukrainska staden Donetsk, som har härjats svårt av strider mellan rysk-stödda rebellgrupper och den ukrainska armén.
Sergej och hans bror Dimitri med familjer flydde undan en stad där frikyrkokristna ledare räknades, och fortfarande räknas, som "omstörtande element" som hotar säkerheten i den nya "Folkrepubliken Donetsk".
Att hitta någonstans att bo i de delar av Ukraina som inte krigshärjats visade sig också vara svårt.
Mer än två miljoner människor är på flykt samtidigt från det krigsdrabbade området i Donbassregionen. Landet har ingen möjlighet att ta hand om alla flyktingar, och de redan stora samhällsklyftorna ökade ännu mer i de "fria" städerna när ockerhyror och avgifter blev vardag för flyktingarna.
I Världen idag den 5 januari i år kunde man läsa om Sergejs berättelse. Han har jobbat som en av pastorerna i en av Ukrainas största frikyrkor som har sitt säte i Donetsk. Innan han och familjerna satte sig på bussen som skulle ta dem till Gävle och sedan vidare till deras asylplacering i Pajala, uttryckte han sin längtan om fortsatt tjänst:
– Jag vill gärna att vi hamnar på en plats där det finns fler rysktalande, kanske till och med ukrainare, säger han.
– Jag vill jobba i församling igen, hjälpa andra som kommer att göra samma resa som vi gör nu, säger han.
Nu har det gått över ett halvår och familjerna har levt i ovisshet om huruvida deras skäl är nog för att få uppehållstillstånd i Sverige. I veckan har en av familjerna den viktigaste träffen med Migrationsverket, som är avgörande för om de får stanna eller inte.
Under den långa väntan fram till i dag har Sergej inte behövt gå och vänta på att få göra något.
Bland det första de gjorde var att knalla bort till Pingstkyrkan på orten på juldagen. Han möttes av en låst dörr.
– Dagen efter tog jag och min bror en snöskovel och röjde bort snön runt byggnaden och började på så sätt betjäna församlingen, berättar Sergej.
När de flyttade till Pajala firade församlingen gudstjänst i kapellet två gånger i månaden. Men snart förändrades läget.
– Vi kom på första gudstjänsten i januari. Förutom våra familjer var det sex personer som kom till kyrkan för första gången och sedan februari har vi börjat ha gudstjänst varje söndag och varje onsdag, berättar Sergej som själv engagerade sig i att hålla bibelstudier och i att predika på söndagarna.
– Nu har vi två cellgrupper med ungefär 30 personer i vardera. En för rysktalande och en för engelsktalande.
Sergej har också knutit kontakt med Laestadianerna i Lappland, en grupp kristna vars grundare fascinerat honom.
– En mycket märklig man, säger Sergej som läst och tagit reda på mer om Lars Levi Laestadius och den inomkyrkliga rörelsen.
– Vi har träffat flera predikanter som kommit till Pajala och vi har knutit vänskapsband med såväl ledare i Svenska kyrkan som i Pingstkyrkan i finska Kolari, på andra sidan Torneälven.
– Nu har vi kommit överens om att be tillsammans, troende från olika församlingar, för att staden ska bli frälst, säger han entusiastiskt.
När familjerna kom till Pajala fick de bo på det som tidigare använts som arbetarhotell under gruvboomen. Efter sex månader fick de, tillsammans med ytterligare en familj från Ukraina, flytta till en stor villa.
– Vi är tio personer i ett hus men det är väldigt roligt, ler Sergej.
De har läst svenska ett par gånger i veckan och börjar känna sig ganska hemma i grammatiken, medan ordförrådet utökas successivt. Barnen Alina, 11 och Anastasia, 14, har gått en del i skolan och till hösten kommer de vara med på alla lektioner.
Just ovissheten om vilket besked de kommer att få efter veckans intervju är en stor stressfaktor för Sergej och Dimitri.
– De från Migrationsverket har några gånger sagt att vi kan bo någon annanstans i Ukraina, men det går inte. Det är helt omöjligt.
Samtidigt får de varje dag rapporter om att striderna fortsätter i området kring Donetsk.
– Inte en enda dag sedan vapenvilan trädde i kraft har det varit lugnt. Granatattackerna har fortsatt oupphörligen. Skillnaden nu är att det mer är den ukrainska armén som råkar ut för attackerna och inte så mycket civila områden, berättar Sergej.
Folkrepubliken Donetsk har medvetet byggt verkstäder för stridsfordon i tätbefolkade områden, väl medvetna om att den ukrainska armén aldrig skulle få för sig att bomba de områdena.
– Alla attacker på civila utfördes av Folkrepubliken, även om varken de eller Ryssland skulle erkänna det, säger Sergej.
Något som skulle kunna hjälpa familjerna att få stanna i Sverige vore att någon får ett arbete.
– Jag och min bror hade praktik i värmeverket ett par månader, och cheferna var imponerade, men kunde inte ge oss något fast jobb. Det är så många som blivit av med jobben redan, som jobbade i gruvan tidigare, förklarar han.
– Hade vi bott någon annanstans, i Luleå eller Boden till exempel, så hade det varit lättare för oss att hitta jobb. Men här går det inte.
Efter veckans intervju hos Migrationsverket inträder en ny tid av väntan. Det kan ta allt från en vecka till ett halvår igen, innan de får besked.
Samtidigt fortsätter de vara verksamma i kyrkan och ta sig in i det svenska samhället, steg för steg. Och hoppas.
Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se
