Det finns en mångfald av identiteter, men en likriktning i uppfattningar. Det finns inga tankar om att det behövs en mångfald av åsikter. Det är paradoxalt att de som företräder det som kallas kritisk teori är så dåliga på att acceptera kritiska motröster.
Ivar Arpi
När vissa människor tar kontakt undrar man om det finns en baktanke. [...] Men jag tänkte det är väl bara att köra på och hålla tungan rätt i mun om det är så att hon är en dubbelagent.
Ivar Arpi
”Jag har läst jämställdhetsintegreringsplaner från 33 lärosäten...” Så inleder Anna-Karin Wyndhamn, som då var samordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning, sin första kontakt via Messenger med SvD-skribenten Ivar Arpi sensommaren 2017.
Anledningen till meddelandet var att Anna-Karin Wyndhamn blivit alltmer bekymrad över den politiska agenda som styr svenska universitet, utifrån direktiv från högsta ort.
Ett halvår senare avtackades hon som samordnare och som avskedsgåva råkade hon få en biografi över Ester Blenda Nordström, föregångaren till Günter Wallraff, som under förklädnad levde i den miljö han ville avslöja.
– Den stunden var mättad. Jag hade inte nått fram med min kritik internt. När jag fick boken tänkte jag på de anteckningar jag hade hemma – som kastade ljus på sekretariatets arbetssätt. Jag tänkte också på min kontakt med Ivar Arpi, säger Anna-Karin Wyndhamn till Världen idag.
I sitt avskedstal betonade hon, med bultande hjärta, att det viktigaste är att klara av att också lyssna in dem som gör en annan analys, har andra tolkningar eller avstår barrikaden för andra sätt att arbeta med jämställdhet.
Det blev tyst, samma dåliga stämning som personalen ofta skojat om att de sprider genom att vara obekväma och prata makt och kön, konstaterar hon i boken Genusdoktrinen.
Nu räknar hon inte med att jämföras med – och än mindre hyllas som Walraff – på sin gamla arbetsplats.
– De ser det nog mer som att jag sviker förtroende, att det är hos mig problemet ligger och att jag inte kan se det goda och det rätta, tillägger Anna-Karin Wyndhamn.
– Men jag har valt att gå in i den här granskningen – och även publicerat mina egna noteringar från tiden på sekretariatet – för att jag håller universitet som samhällsinstitution väldigt högt.
– Boken är inte skriven för att jag vill någon illa, utan för att jag inte vill att universitetet ska förvandlas till en institution som ska tjäna helt andra syften än de vetenskapliga, säger hon.
Hur reagerade du när Anna-Karin kontaktade dig hösten 2017, Ivar Arpi?
– När vissa människor tar kontakt undrar man om det finns en baktanke. När jag googlade såg jag att hon hade varit investerad i det här teoribygget så länge. Det gick inte riktigt ihop med vad hon skrev till mig. Men jag tänkte det är väl bara att köra på och hålla tungan rätt i mun om det är så att hon är en dubbelagent, säger Ivar Arpi och skrattar.
Kontakten ledde till ett samarbete kring Ivar Arpis artiklar om genusforskningen i Svenska Dagbladet. När han sedan fick frågan från Fri tanke om att skriva en bok i ämnet tog han kontakt med Anna-Karin med frågan om att skriva boken tillsammans.
– Då kände vi inte varandra. Sedan dess har vi samtalat så gott som dagligen i två år, så nu känner vi verkligen varandra, lägger han till.
Anna-Karin Wyndhamn hoppas att boken Genusdoktrinen ska slå in en kil i något som har varit väldigt slutet.
– Jag hoppas att studenter kan få råg i ryggen och våga ifrågasätta de teser som presenteras. Att de börjar att begära belägg och att få ta del av andra källor, säger hon.
I boken Genusdoktrinen ges exempel på genusvetare som menar att sociokulturella barriärer står i vägen för manligt ammande. En annan åsikt är att hela tanken om att amning är kopplad till kvinnor är socialt konstruerad, samt heteronormativ.
Boken beskriver hur krockarna mellan genusteori och vetenskap blir extra tydlig just i biologiundervisningen. Författarna hänvisar till hur Norges mest välkända komiker Harald Eia via tv-programmet Hjernevask (svenska: Hjärntvätt) visade hur genusteorier systematiskt ignorerar biologiska förklaringar, av ideologiska skäl. Både SVT och TV4 har vägrat visa den norska tittarsuccén.
Boken ger flera dråpliga exempel. Som de internationella forskare som lyckades få en version av kapitel tolv i Adolf Hitlers Mein Kampf publicerad i en vetenskaplig tidskrift genom att byta ut judar mot män och lägga till några feministiska modeord.
Ett annat exempel är statsvetaren Erik Ringmar vid Lunds universitet, som av kvoteringsskäl – av en elev som var aktiv i Feministiskt initiativ – tvingades ändra på litteraturlistan för att inkludera fler kvinnliga fascister.
Författarna har haft svårt att få svar på sina frågor. På Lunds univeristet tog det en hel månad för beslutsfattarna att till slut komma fram till: Nej, vi vill inte svara.
Ivar Arpi menar att mångfald i myndighetssverige ofta begränsas till en mångfald av identiteter.
– BBC har kvoter för hur många anställda som har funktionshinder, olika hudfärg, kvinnor eller homosexuella. Sveriges Radio jobbar på ett liknande sätt, säger han.
– Det finns en mångfald av identiteter, men en likriktning i uppfattningar. Det finns inga tankar om att det behövs en mångfald av åsikter. Det är paradoxalt att de som företräder det som kallas kritisk teori är så dåliga på att acceptera kritiska motröster, menar Ivar Arpi.
Under sin tid på Nationella sekretariatet för genusforskning reagerade Anna-Karin Wyndhamn på att anställda sympatiserade med MP, V, Fi eller S. De berättade gärna om engagemang i manifestationer och aktivistiska organisationer på vänsterkanten.
– Det här är politiska teorier som i stor utsträckning är arvtagare till en marxistisk teori, säger Ivar Arpi.
Han påpekar att det handlar om politiska direktiv uppifrån.
– Vi trodde att vi skulle hitta politisk aktivism, men det har vi inte gjort. Det är styrt från regeringen och nedåt. Då räcker det med att någon enstaka student klagar för att få igång en förändring som redan drivits på uppifrån, säger han.
Enligt Ivar Arpi är det inte unga radikaler som ligger bakom utvecklingen.
– På filosofiska institutionen i Lund är det äldre manliga professorer som driver på att kvinnliga författare ska kvoteras in i kurslitteraturen som inte alla passar in i förhållandet till kursens ämne. De som protesterade mot detta var bland annat en ung kvinnlig student som vi intervjuar i boken, fortsätter han.
Vissa recensioner menar att er kritik mot genusforskningen har sina poänger men att er bok saknar alternativa lösningar på de jämställdhetsproblem som finns. Kommentar?
– De har missförstått bokens syfte. Det vi säger är att det inte är så enkelt som genusdoktrinen påstår. Det finns väldigt mycket mer som måste vägas in för att vi ska förstå varför könsmönster uppstår. Det finns många fler aspekter, därför är det inte en enkel sak att hitta en lösning, säger Anna-Karin Wyndhamn.
– Vi vänder oss mot den här sammanblandningen mellan vad politiken vill och vilken roll forskningen ska ha. Forskningen ska pröva utfallet av politiska reformer, ställa sig kritiska till de ideologiska påståenden som kommer därifrån – annars sätter man vetenskaps- och kunskapsproduktionen ur spel.
När det gäller oåterkalleliga könskorrigerande ingrepp – som följer i spåren av moderna genusteorier – är Ivar Arpi tydlig:
– Jag tror att vi kommer att dömas hårt när man i framtiden tittar tillbaka på den här tiden, säger han och jämför med en gnostisk syn på människan.
– De sociala konstruktionerna är den onda fysiska världen som vi ska frigöras ifrån, menar Arpi och nämner hur presidentkandidaten Elisabeth Warren (D) höll ett kampanjmöte i Iowa där ett transbarn på nio år framträdde.
Han beskriver det som en nästan väckelseliknande händelse som applåderades reservationslöst av de församlade.
– Detta bygger inte på vetenskapligt underlag, utan på religiösa känslor, avslutar han.
