Den före detta stadsarkivarien och Lundabon ska föreläsa om Malmös judiska historia.
– Idén är min egen. Efter alla incidenter och diverse politiska uttalanden, tyckte jag att något måste göras, säger hon, när hon tar sig tid för en intervju innan föreläsningen ska börja.
– Tänk om det bara kommer tio. Med sådana här arrangemang vet man aldrig, säger hon.
Men intresset för vad rubriken "Från synagogsbygge till kippavandringar" ska avslöja är stort. Redan långt före utsatt tid strömmar åhörare till Stadsarkivet och en skara förväntansfulla får besviket vända om eftersom högst 90 personer får vistas i hörsalen.
Förklaringen till uppslutningen ligger i ämnets aktualitet och föredragshållaren i förening. För Anna Svenson är ett känt namn i judiska kretsar. 1995 utkom hennes bok Nöden – en shtetl i Lund, som handlar om judiska immigranter i det lundensiska kvarter som från början hette Nya staden, men som på grund av fattigdomen i den kreativa folkmunnen blev till Nöden.
Så egentligen är det mest det judiska Lund hon kan bäst, men kunskaperna spiller över både på Malmö och på Sverige i stort. Hon berättar att judarna har en förhållandevis kort historia i Sverige. Judereglementet 1782 gav judar rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, något senare även i Karlskrona och Marstrand. Men motiven bakom tillståndet var på intet sätt altruistiska.
– Judarna var kända som duktiga köpmän och behövdes för att utveckla Sverige, berättar Anna Svenson och fortsätter:
– Det var då i huvudsak tyska judar som kom. Familjer som Bonnier, Lamm, Schück, Mannheimer, Fürstenberg startade rörelser, blev väl integrerade och även rätt assimilerade.

Men från 1870 kunde judar slå ner bopålarna var som helst i landet och det fanns vid den tiden 209 judar i själva Malmö. Året efter bildades Mosaiska – numera Judiska – församlingen. En av styrelseledamöterna var Meyer Zadig, Malmös förste jude, som kom 1863, rekryterad för ett tvålmästarjobb i en tvålfabrik. Han startade sedan eget och blev en av Malmös ledande tvålfabrikanter.

Ett annat tidigt känt namn är Jacob Henrich Moresco, vars damkonfektionsfabrik var Malmös största vid tiden för första världskriget. För att underlätta transporter till och från företaget, byggde han 1896 en gångbro över Södra Förstadskanalen. Morescobron finns, om än i moderniserat skick, kvar.
– Den första angelägenheten för församlingen blev att anordna en judisk begravningsplats. Här fick man mycket hjälp från Köpenhamn, och banden över Sundet har alltid varit starka, säger Anna Svenson.
Också församlingslivet organiserades med dansk hjälp. Nästa judiska institution blev en religionsskola och en judisk lärare anställdes. År 1900 kom den förste rabbinen: doktor Josef Wohlstein, som kom att verka i 30 år. 1903 invigdes synagogan på Föreningsgatan, en uppmärksammad händelse i närvaro av prominenser som biskopen och landshövdingen.
– Jag kan inte föreställa mig att judarna då ens kunde drömma om alla den rigorösa säkerhet som omger synagogan nu, fortsätter Anna Svenson.
Hon berättar om de flyktingvågor som alla ledde till kraftig församlingstillväxt och ett vitaliserat judiskt liv, men som också var resultatet av stor tragik.

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet kom en ström från det storryska riket; Ryssland, Litauen, Vitryssland och Polen, där de antisemitiska rötterna är både gamla och djupgående. Nästa våg kom i slutet av 1960-talet, då cirka 3 000 judar flydde från ett allt mer judefientligt Polen.
Hösten 1943 skulle tyskarna "ta i itu" med judarna i det då ockuperade Danmark. Men tack vare en tysk läcka till rabbinen, försvann Danmarks 7 000 judar stort sett över en natt, först till sommarstugor och andra gömställen, sedan över till Skåne. 400 danska judar tillfångatogs.
Vid det laget hade Sveriges tidigare mycket snäva invandringspolitik förbytts i stor generositet. Staten ställde upp med resurser, som sedan efterskänktes, till bland annat en skola för danska, i huvudsak judiska, barn i Lund.

I april 1945 kom 12 000 koncentrationslägersfångar i de vita bussarna. Minst 4 000 av dessa var judar och för dem var hamnen i Malmö inte vilken hamn som helst. Det var hoppets hamn. Här skulle de som överlevde få ett nytt liv, en framtid – och Malmöborna slöt helhjärtat upp.
Men allt skulle förändras – inte minst stadens demografi. I vissa grupper i en snabbväxande muslimsk befolkning frodas ett starkt judehat och för dem är judar som öppet visar sin identitet lovliga byten.
Nu flyr judarna igen. På 70-talet hade församlingen 2 000 medlemmar, i dag är de bara lite drygt 500.
Det är med stor sorg som Anna Svenson ser på utvecklingen i den stad som betytt så mycket för judar, och hon jämför med det starkt antisemitiska Ungern, som hon känner väl:
– Där har den blommat ut, men tendenserna finns också här.