I min roll som ordförande för den svenska grenen av den internationella sekulära humaniströrelsen, får jag ofta ta del av fruktansvärda berättelser om hot, förföljelser, trakasserier och mord på ateister/sekulära humanister runt om i världen. Det senaste året har jag haft ett stort engagemang i förföljelsen av de sekulära bangladeshiska bloggare som har mördats på löpande band i sitt hemland, varav några har lyckats fly till Sverige.

Denna krönika ska dock inte handla om detta. När det handlar om rätten till sin egen religion eller livsåskådning så gäller den självklara principen om frivillighet och religionsfrihet. Icke desto mindre är den till antalet mest utsatta gruppen i världen i dag, som förföljs för sin trosuppfattnings skull, de kristna.

En tydlig majoritet av alla som utsätts för religiös diskriminering i dag är kristna. I den kristna människorättsorganisationen Open Doors årliga lista över de 50 länder där förföljelsen av kristna är värst blir en del saker tydliga. Årets lista toppas än en gång av Nordkorea, som har skapat en egen bisarr religion och personkult runt sin ledare Kim Jong-Un. Därefter följer nio muslimska länder: Irak, Eritrea, Afghanistan, Syrien, Pakistan, Somalia, Sudan, Iran och Libyen.

Kristna mördas och fördrivs från sina hemländer av militanta islamister, men i Sverige blundar man för detta. Den Svenska kyrkan, Sveriges största kristna samfund, talar knappt om detta. I stället genomsyras det offentliga samtalet av en bagatelliserande och relativiserande hållning.

Jag kommer aldrig att glömma en debatt i Almedalen 2013. Medverkade gjorde bland annat Svenska evangeliska alliansens Stefan Gustavsson, Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa och dåvarande ordföranden för Socialdemokratiska Tro och solidaritet, Peter Weiderud.

En bit in i seminariet säger Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa att både kristna och muslimer förföljs för sin tro runt om i världen, vilket givetvis är helt sant. Stefan Gustavsson frågar då om han menar att problemen är proportionellt sett lika stora för kristna som lämnar kristendomen och blir förföljda, jämfört med muslimer som lämnar islam och blir förföljda.

Både Mustafa och Weiderud svarar undvikande, ingen av dem vågar rakryggat säga det uppenbara: Att det är oerhört mycket farligare att lämna islam för att bli kristen (eller sekulär humanist) än det är att lämna kristendomen för att bli muslim (eller sekulär humanist).

I stället går Peter Weiderud till attack mot Gustavsson och anklagar honom för arrogans och hånfullhet. Hela debatten finns på internet att beskåda och är ett skrämmande exempel på hyckleri från Weideruds och Mustafas sida.

Weiderud är inte längre ordförande för Tro och solidaritet, den posten har tagits över av Ulf Bjereld. Men organisationen fortsätter att håna dem som vågar kritisera radikal islamism. När den muslimska liberala feministen Hanna Gadban sommaren 2015 släppte sin bok Min Jihad (Fri tanke förlag) om radikaliseringen i våra svenska förorter, utsattes hon för omfattande trakasserier i sociala medier. Bland annat av Anna Ardin, som är styrelseledamot i Tro och solidaritet. Hon kallades för rasist, islamofob och andra kränkande epitet. Ordförande Bjereld teg, han lade locket på och hoppades att det skulle blåsa över.

Den utpräglade ängsligheten och rädslan för att kritisera islam som präglar det offentliga samtalet i Sverige, inte minst inom Svenska kyrkan, innebär ett stort svek mot världens alla förföljda kristna.

Jag är glad att kunna säga att den internationella sekulära humaniströrelsen i flera sammanhang har agerat för att lyfta frågan om förföljelsen av kristna i världen. I ett civiliserat samhälle ska man inte alltid behöva tala i egen sak.

Christer Sturmark
Ordförande Humanisterna

Krönikan har först publicerats i magasinet "Tro, hopp & förföljelse" som kan läsas i sin helhet här.