Yoga, mindfulness, zenbuddistisk djupmeditation och qigong är exempel på aktiviteter som åtta av tio församlingar i Stockholms stift regelbundet bjuder in till. Det visar en förstudie till ett pågående forskningsprojekt om just nyandliga praktiker i Svenska kyrkan som Katarina Plank, docent i religionsvetenskap vid Karlstads universitet, leder.
Forskarna tittar bland annat närmare på hur de nyandliga praktikerna ges kristen, teologisk legitimitet.
I dagsläget saknas tydliga riktlinjer kring hur man inom Svenska kyrkan ska förhålla sig till de nyandliga inslagen. Det är i stället upp till lokala företrädare att tolka kyrkoordningens ord om att inte kränka ”kyrkorummets helgd”.
Nyandliga praktiker i kyrkan kan enligt biskop Andreas Holmberg fungera bra om metoderna, såsom yoga, fogas in i en kristen kontext och används ”i evangeliets tjänst”.
– Man lyfter inte in den religiösa eller ideologiska överbyggnaden som i växlande mån finns. Missionärer har i alla tider knutit an till lokala seder och bruk och gett dem en kristen tolkning så att traditionerna får tjäna evangeliet.
Ser du några risker med att församlingar i Svenska kyrkan erbjuder praktiker med rötter i andra religioner och att det kan skymma evangeliet?
– Nej. Gud bjuder in oss till gemenskap på olika sätt. Människor är olika och det finns en rikedom i de verktyg som hjälper oss att komma i kontakt med det gudomliga, säger Andreas Holmberg och nämner bland annat yoga, qigong, pilgrimsvandring, helig dans och ljuständning.
Han menar att man till exempel i så kallad djupmeditation, som har zenbuddistiskt ursprung, kan använda ett bibelord eller en bön i stället för ett mantra. Har man yoga kan samlingen inledas eller avslutas med bibelläsning, bön eller samling runt ett krucifix.
Men riskerar inte det här att leda till religionsblandning?
– Den risken har funnits i alla tider när kristna anknyter till nya seder för att visa på Jesus. Men den största risken för alla andliga praktiker i vår individualiserade tid, oavsett om det är yoga eller tungotal eller annan bön, är att det blir inåtvänt navelskådande. Det som kännetecknar kristen andlighet är att det aldrig stannar med mig utan att det riktas utåt till medmänniskan och den värld Gud älskar.
För något år sedan uttalade du dig i samband med att Markuskyrkan i Stockholm ordnat ett yogapass där den hinduiska guden Shiva åkallades och mantrat ”Aum” uttalades. Då sade du att det inte är på sin plats att sjunga sånger till Shiva i kyrkan. Men går det att säga var gränsen för den här typen av aktiviteter går?
– Där gick man över en gräns. Det är som sagt viktigt när man använder en andlig praktik med annat religiöst ursprung att göra en omstöpning in i kristen kontext, det behövs ett gott omdöme. Jag upplevde det som ett undantagsfall.
Anser du att människor som kommer till Svenska kyrkan kan möta Kristus genom till exempel zenmeditation eller yoga?
– Ja, det hoppas och tror jag. Det är många kristnas erfarenheter att det här fördjupar deras tro. Sedan behövs det mer än bara meditation eller yoga. Men bevisligen kan det vara en ingång till att upptäcka kristen tro och kristna symboler, ungefär som att sjunga i en kyrkokör.