”Regeringen vill förlänga den största inskränkningen av demokratin i modern tid tills nästa år. Att en nyhet av den digniteten möttes av gäspningar och notiser ... säger någonting väsentligt om vad pandemin har gjort med oss”, skriver Aftonbladets kolumnist Oisín Cantwell.

Han påpekar att ingen vet något om hur smittspridningen ser ut i höst, men att det inte tycks hindra att de ”allvarliga inskränkningarna i vår grundläggande frihet ska kunna fortsätta”.

Cantwell önskar nu att axelryckningar övergår i en diskussion om hur stor makt regering och myndigheter egentligen bör ha.

Olle Lönnaeus på Sydsvenskan för ett liknande resonemang och menar att tre farsoter; pandemin, gängkriminaliteten och terrorismen, får oss att ge upp demokratiska friheter ”utan att blinka”.

Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att debatten om pandemins konsekvenser för demokratin har varit dämpad.

”Coronan skapar ett undanstagstillstånd, lätt att förstå och acceptera. Men samtidigt som vi ser ljuset i tunneln, med vaccin och bättre behandlingsmetoder, vill regeringen få med sig riksdagen på att förlänga den hoprafsade pandemilagen ända till nästa år”, skriver hon.

”Lägg därtill det strypta kulturlivet, föreningslivet och församlingslivet, samt religionsutövningen. Det som bygger demokratin inifrån är satt på svältkost”.

Johan Hakelius framhåller i Fokus att pandemin verkar ha gjort oss mer benägna att acceptera sådant som vi tidigare var beredda att ta strid emot.

”Varför skulle covidhysterin inte kunna resultera i bestående frihetsinskränkningar?” frågar han sig.

Han tar Storbritannien som exempel där nu även konservativa ledare som premiärminister Boris Johnson ser vaccinpass som rätt väg.

”Något har definitivt skett. Plötsligt kan allt fler britter tänka sig något som för bara ett par år sedan skulle ses som ett uppenbart steg mot ett auktoritärt, integritetskränkande styre.”

Kanske kommer det mest bestående efter pandemin vara ”att politikens grundläggande normalläge har förskjutits”, skriver Hakelius.