Att könsselektiva aborter är ett stort problem i Kina och Indien känner många antagligen till. I en debattartikel i Dagens Nyheter påpekar barnläkaren Mats Reimer dock att fenomenet även äger rum i Sverige. Med hjälp av så kallade Nipt-test – där fostrets dna analyseras – kan föräldrar tidigt få reda på vilket kön fostret har och därefter välja om de ska behålla barnet eller inte.  

”I klartext betyder det att flickor ibland väljs bort av familjer med icke-västlig kulturell bakgrund”, skriver Mats Reimer, och hänvisar till en studie som visar att kvinnor som bor i Sverige men har bakgrund i mer traditionella kulturer gärna vill ha en pojke.

Barnläkaren påpekar att privata kliniker tillhandahåller dna-analys för vem som helst som betalar, och att den offentliga vården genomför liknande tester när det finns särskilda skäl.

”Om sjukvården av medicinska skäl tagit dna-test är vi skyldiga att låta modern få veta även fostrets kön till och med om vi anar att det leder till abort av en frisk flicka”, skriver han.

Att sjukvården tillhandahåller information om barnets kön innan gränsen för fri abort passerat, tycker Reimer är fel.

”Vår feministiska regering borde göra som Labour i Storbritannien och jobba för ett förbud mot att meddela föräldrarna fostrets kön tills abortgränsen passerats”, skriver han.

Mats Reimer är även kritisk till den svenska abortlagstiftningen som ger rätt till fri abort till och med graviditetsvecka 18, och till och med vecka 21 ifall kvinnan får tillstånd av Socialstyrelsen.

”När neonatalvården utvecklas och lyckas få allt yngre prematurer att överleva, är det inte logiskt se gränsen på 18 veckor som huggen i sten”, skriver han.

Barnläkaren påpekar att det i vissa fall, vid sena aborter, kommer ut foster som ”nog kan räknas som barn” då de visar mer livstecken än bara hjärtslag. Han frågar sig vidare om det inte är lite väl nationalpatriotiskt att tro att endast ”Den humanitära stormakten” Sverige har funnit den optimala abortlagstiftningen.

”Borde vi vara stolta över att Sverige har flest aborter i hela Norden, eller har vi något att lära av våra grannar?” skriver Mats Reimer och syftar på att Norge, Danmark och Finland har lägre abortgräns än Sverige.

Argumentet om ”kvinnans rätt till sin kropp” verkar Mats Reimer inte ge mycket för. Med det resonemanget skulle kvinnan inte ha rätt till sin kropp efter vecka 18, menar han och efterlyser lite normkritik i frågan.

”Inget av de politiska partierna är egentligen för en helt fri abort, in i den senare halvan av graviditeten. Frågan om abortgräns är inte svart-vit utan en gråskala i intressekonflikten mellan växande liv och autonom kvinna”, skriver han.