Att bli äldre: Vi växer nog aldrig färdigt

Kommentar: Vi växer nog aldrig färdigtNär min farmor dog i 90-årsåldern förra året var hon på många sätt mitt i livet – centrum för en stor släkt, oslagbar minnesbank, in i det sista uppfordande nyfiken på både människor och resor. Skröplig och behövande, javisst. Men, oj så levande.
Att detta med åldrande är något väldigt relativt inser jag varje gång min snart sjuårige son med drypande nostalgi talar om hur det var när han "var liten". Själv var jag i elvaårsåldern övertygad om att livets topp var nådd när man väl fyllt 24.
I dag är jag snart dubbelt så gammal, och skulle väl behöva lika mycket till för att bli och hinna med allt det där som en gång var tänkt.

Så lär det knappast bli, och den insikten är väl en av poängerna med att åldras. Fast den har inte kommit alldeles av sig själv. Mycket har jag lärt mig av min "drömgrupp" på sju kvinnor, som regelbundet träffas för att tala om vardagsliv och just nattliga drömmar. De flesta i gruppen är minst 20 år äldre än jag, och visst handlar deras drömmar ibland om att gå mot ett avslut, om att långsamt avbörda sig det jodiska livet både psykologiskt, andligt och väldigt praktiskt.

Men bra mycket oftare handlar de om att fortfarande vara på väg. På väg mot nya idéer, nya sammanhang. Och framför allt på väg mot en mogen relation till sig själva, till vänner, barn och män.
Så åldrandet är inte bara något relativt. Det är också en underbar möjlighet att växa inåt och uppåt, precis hela tiden.
Nog är det paradoxalt att det långa liv som är en sådan gåva för den mogna människan och hennes närstående, ska vara ett enda stort bekymmer för omsorgsekonomer och morgondagens oroliga pensionärer. Skulle det kanske födas fler barn i ett samhälle där vi blev ännu lite bättre på att uppskatta och ta lärdom av alla åldrar? Frågan är öppen.

Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se