Ateism norm i skolan

Religiositet hör till en förfluten tid när människor inte visste bättre. Människor som ser sig som en del av religiösa traditioner lever kvar i en förgången tid. Religion kanske fyllde en funktion under tidigare historiska perioder, men moderna människor behöver inte religion.

Meningarna ovan är sammanfattade ur en avhandling om hur religionskunskap lärs ut på svenska skolor. Det är Karin Kittelmann Flensner, själv religionskunskapslärare, som har observerat lektioner på tre större kommunala gymnasieskolor under läsåret 2011–2012.

Hennes slutsats är att lektionerna i religionskunskap dominerades av ett sekularistiskt sätt att tala om religion och livsåskådningar. Det framstod som svårt att kombinera att vara troende och samtidigt en modern, individualistisk och självständigt tänkande människa.
– Det är kanske inte så konstigt eftersom det är den diskursen som gäller när vi pratar om religion generellt i samhället. Men jag blev ändå förvånad att det var så tydligt i alla klassrum, även där det satt elever från olika religiösa traditioner, säger Karin Kittelmann Flensner till Världen idag.

Om detta blir den enda utgångspunkten är det problematiskt menar hon. Det behövs ett perspektiv där man försöker förstå människor som bekänner sig till en tro.

– Man ska inte bli avfärdad som dum i huvudet utan bemötas med respekt. Det kan vara relevant med ett sekulärt perspektiv, men det ateistiska sättet att prata framstod som neutralt och självklart. Då lägger man locket på. Om troende kallas lurade eller man menar att de gått på något, då är det svårt för någon att höja rösten och säga att jag tror nog på det här.

Karin Kittelmann Flensner ger exempel på hur det kunde låta under religionstimmarna.
– "Jag fattar inte varför folk inte ser att sagor och religion är samma sak" sa någon. Eller "det är som att tro på Mickey Mouse". "Religion är bara grupptryck. Om en person säger att han tror på en låtsaskompis betraktas man som psykiskt sjuk, men om många tror blir det en religion och då är det okej".

På frågan hur religiösa elever då reagerade i klassrummen svarar hon att de ofta blev tysta. Hon berättar om en klass där den sekulära utgångspunkten var helt rådande, tills man delade upp sig i smågrupper.
– Då berättade elever att de var konfirmationsledare i Svenska kyrkan eller ungdomsledare i en moské, men i helklassdiskussionen kom inte det fram särskilt mycket alls.

Hon vill dock ta lärarna i försvar när det gäller den bild hon målar upp. Vissa försökte utmana och problematisera. Ämnet är också komplext, mycket ska gås igenom och religionskunskap ges dessutom relativt lite tid.

Avhandlingen visar att det var vanligt med helt andra tongångar när man diskuterade andlighet i stället för organiserad religion. Då kunde även elever som beskrivit sig som helt icke-troende öppna upp för exempelvis att livet fortsätter i någon form efter döden.

Det lät också annorlunda när man talade om Sverige såsom kristet. Då kunde elever som tidigare avfärdat all religion som dum, tycka att det är bra att Sverige är ett kristet land. Fokus låg då på traditioner och kultur snarare än religiositet som sådan.

Karin Kittelmann Flensner menar att religionskunskapslärare har nyckelroller i vår demokrati.

– I klassrummen sitter elever med väldigt olika bakgrund, många är inte troende alls och andra tror på något. De möts ändå på en av få mötesplatser vi har kvar i samhället. Vi kan förstå andra genom att mötas. Vi behöver ha respekt för varandras olikheter, säger hon.