”När flera hundra på en dag tar heder och ära av en och sparkar sanningen med fötterna, då känns det som en invasion i kroppen”, skriver Jackelén i debattartikeln.

Hon tar specifikt upp kvinnors utsatthet på nätet och anklagar en ”manlig bloggare” för sexism. Bakgrunden är att bloggaren ifrågasatte Jackelén när hon på twitter skrev om att hon fått ta emot ”hundratals förolämpande, osanna, oseriösa och hatiska kommentarer”. Detta ska av bloggaren ha kallats ”pinsamt självömkande”, skriver Jackelén.

Ärkebiskopen menar vidare att hon tvingats utveckla elefanthud för att orka med och hon jämför twitter med en avrättningsplats.

Inlägget fick ett positivt mottagande från många på just sociala medier som tyckte att hon satte fingret på ett växande problem. Men det finns också personer som kommit med starka invändningar.

Bloggaren Jackelén syftar på heter Patrik Pettersson, är präst i Svenska kyrkan och bloggar om aktuella debatter inom kyrkan. Han klargör i en replik sammanhanget för kommentaren ”pinsamt självömkande” som handlade om att han önskade att ärkebiskopen, hellre än att gå in i debatt på twitter, skulle ha formulerat kloka och tröstande ord efter att en fransk präst blivit brutalt mördad.

”Om ärkebiskopen i rikstäckande medier menar att framställa mig som en misogyn och sexistisk näthatare då behöver hon vara konkret och leda det i bevis med korrekta citat av vad jag faktiskt har skrivit. Som det är nu tillskriver ärkebiskop Antje Jackelén mig åsikter som jag inte har uttryckt och som jag inte har med ord tagna ur sitt sammanhang och med lösa associationer. Det är svårt att se det som något annat än ett försök att tysta en obekväm röst”, skriver Pettersson i SvD.

Också Sofia Lilly Jönsson, chefredaktör för tidskriften Evangelium är kritisk till ärkebiskopens utspel. Under rubriken ”Allt handlar inte om dig, Antje Jackelén” på Expressens kultursida skriver hon:

”Jag kan väl göra saken enklare då och som kvinna stämma in i den manlige bloggarens analys: jag tycker också att ärkebiskopen framstår som pinsamt självömkande. Ärkebiskopen kunde ha använt sitt debattutrymme i SVD till att diskutera angelägna frågor (kyrkohandboken, reformationsåret, någon av kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötet om en månad, för att bara nämna något av allt som är aktuellt). I stället handlar det om att förut var det roligt att twittra, nu är det tråkigt. Detta måste få ett slut. Svenska kyrkan har inte råd med fler pseudodebatter.”