Antisemitismen ökar i Malmö

MALMÖ Det var för tre, fyra år sedan som bilden av Malmö som en jude­hatets högborg kablades ut, inte bara i Sverige utan även internationellt. Men för stadens judar var det här inget nytt; de har fått känna på de fientliga strömningarna och handlingarna betydligt längre än så.
– När jag växte upp och gick i skolan på 1950- och 1960-talen, fanns det också antisemitism, men inte på det här sättet, säger Fred Kahn, när Världen idag träffar honom efter attentatet mot församlings­lokalerna på Kamrergatan i förra veckan.
Han säger att det då, under efterkrigstiden, oftast handlade om utfall från nazistsympatisörer, och i en tidigare intervju med Världen idag har han berättat att det på den tiden var incidenter som – tack vare brandkårsutryckningar från alla håll – kunde stävjas direkt.

I samband med sexdagarskriget 1967, blev det ett skarpare läge. Fred Kahn beskriver ändå 1970-talet som ”rätt lugnt”, men betonar att det är hans personliga upplevelse. Dessutom var de antisionistiska och antisemitiska strömningarna då i stort sett begränsade till den politiska vänstern.
Men i och med den ökande invandringen från Mellan­­östern, har också anti­semitismen tagit fart – och tagit sig allt grövre uttryck. Och även om flera medlemmar i Judiska församlingen – inte minst rabbi Shneur Kesselman – kan vittna om att det uteslutande är ”män med rötter i Mellanöstern” som står bakom de olika trakasserierna, vill Fred Kahn framhålla att det dels rör sig om en liten del – kanske 0,1 procent – av den muslimska befolkningen, dels att anti-Israeliska strömningar är starka också inom extremvänstern.
Men det var i och med att Skånska Dagbladet i en artikelserie, publicerad i januari 2010, berättade om en dramatisk ökning av antisemitiska brott i Malmö under 2009, som frågan tog ordentlig fart. Och en rad famösa uttalanden av Ilmar Reeplau, S-märkt kommunstyrelseordförande i Malmö, blev ytterligare bränsle på bålet.

Det var i samband med detta som judarna i Malmö valde att inte längre tiga om situationen.
– Tidigare hade vi sopat det under mattan; antisemitism var ingenting vi talade om. Men nu har vi valt att gå ut helt öppet och tala om det, säger Fred Kahn.
Detta, i kombination med att alla antisemitiska handlingar undantagslöst numera också polisanmäls, har gjort att polis och andra myndigheter har blivit medvetna om problemet.
Men trots utsattheten, har församlingen i Malmö hittills vädjat förgäves om hjälp med säkerhetsåtgärder kring synagogan och församlingslokalerna, som ligger vid en angränsande gata. Judiska församlingen har själva fått betala för sitt skydd och bara hyran av de betonghinder som sätts upp kring synagogan vid de stora helgerna, kostar 50 000 kronor om året. Och detta är något som är anledning till frustration.
– I andra länder, till exempel i Danmark, står staten för säkerheten, säger Fred Kahn.

Sprängningen i förra veckan är ännu ett bevis på behovet av ökat skydd, och kanske kan attentatet rent av utmynna i något positivt. En händelse som ser ut som en tanke är nämligen att Judiska centralrådet, där Fred Kahn är med, i morgon, torsdag, har ett sedan länge inplanerat möte med integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Och det är en träff som Malmöjudarnas ordförande ser an med tillförsikt.
– Jag ska ju självklart ta upp frågan igen. Och Ullen­hag har ju tidigare visat sig vara lyhörd, säger han.
I huset på Kamrergatan finns, förutom församlings­lokaler, kontor och lägenheter också ett dagis där 32 barn – en tredjedel icke-judiska – går. Morgonen efter attentatet var det bara ett par barn som uteblev.
– Ett starkt bevis på att vi inte ska låta oss skrämmas, säger Fred Kahn.