Ungefär så kan man beskriva situationen i Grekland och Turkiet, två av Europas utposter öster- och söderut.
Turkiet ligger visserligen till den överlägset större delen i Främre Orienten, men är i stor utsträckning inte minst en del av Europa, där turkar och kurder är betydelsefulla grupper i flera länder, däribland Sverige.
Turkiet hade nyligen val som vanns av AK (Rättvise och utvecklingspartiet) lett av Recep Tayyip Erdogan. Det var tredje gången Erdogan förde sitt parti till seger – dessutom i det första icke framtvingade valet på 34 år.
Likafullt har Turkiet betydande problem. Konflikten mellan kurderna, ibland kallade "bergsturkar" och majoriteten är inte bilagd och i grannlandet Syrien rasar bittra strider mellan anhängare och motståndare till presidenten Bashar Assad. Situationen är kaotisk och rapportering svår och otillförlitlig eftersom inga journalister släpps in.
Dock vet man att närmare 10 000 syrier flytt in i Turkiet – väldiga tältstäder växer upp utmed gränsen och försörjningssituationen är allvarlig. Allting tyder dessutom på att den kommer att förvärras i takt med att Syriens kris djupnar.
Ingenting blir bättre av att Turkiets viktigaste grannland, Grekland, befinner sig i knakande kris. Grekerna har, enkelt uttryckt, lånat belopp så väldiga att de bara kan beskrivas som livsfarliga – för Grekland, för övriga Europa och framför allt för euron. Statsskulden utgör i dag 160 procent av BNP och i morgon antagligen mer – om grekerna lyckas övertala någon att låna ut pengar.
Problemet är, återigen enklast uttryckt, att krisländerna, förutom Grekland främst Portugal, Irland och Spanien, levt skyhögt över sina tillgångar och skapat en väldig skuldbubbla. Före 1999, det år då enhetsvalutan euro infördes, skulle man ha klarat av situationen genom att devalvera, alltså sänka priset på den nationella valutan och därigenom höja priset på importvaror. Resultat: Folk undviker importvaror och valutan stärks. Man accepterar en (något) sänkt levnadsstandard för att sanera statsfinanserna. Eftersom Euron täcker i princip hela EU-ropa blir enskilda devalveringar omöjliga och när länderna kommer i otakt – som nu – blir det kris.
Kris, lika med bland annat arbetslöshet. Spanien har idag 20,7 procent utan jobb, över en femtedel av arbetsstyrkan. Irland har 14,7, Grekland 14,1, Portugal 11,1, siffror som i Sverige skulle anses mer eller mindre katastrofala.
Grekland avkrävs i dag 25 procents ränta på nya lån, vilket är mer eller mindre prohibitivt. Banker som skrivit ut för stora lån till krisländerna hotas i vissa fall av konkurs och näringslivet i krisländerna kippar efter andan – vilket i sin tur innebär svårigheter även för bättre skötta länder, som Sverige.
Receptet för att komma ut ur krisen heter, som alltid i liknande sammanhang, åtstramningar. Lägre löner, mindre bidrag, försämrad social service. Regeringar, höga ämbetsmän, bankdirektörer och företagsledare klarar stålbadet utan större svårighet. Det blir "vanligt folk", inte minst de arbetslösa, som får betala priset för återhämtningen...
...när den småningom kommer...