Det är 25 år sedan Osloavtalet skrevs under, avtalet som förde terroristen Yassir Arafat till Ramallah och upprättade det palestinska självstyret (PA). I dagarna analyseras och utvärderas avtalet av både israeler och palestinska araber.

Dr Einat Wilf, tidigare parlamentsledamot för det israeliska Laborpartiet, säger att Osloavtalet ”i en tillbakablick ser mindre ut som en triumf och mer som ett uselt fiasko”. Wilf säger att orsaken till fiaskot är principen om ”konstruktiv tvetydighet”.

Det faktum att man inte slog fast gränser, inte pratade om en palestinsk stat som mål för förhandlingarna, inte avhandlade flyktingfrågan, och inte bestämde Jerusalems framtid, gjorde att båda parterna kunde tolka avtalet till sin fördel.

”Det finns ingen anledning att förändra slutmålet”, säger Wilf, ”vi behöver bara hitta en annan väg för att ta oss dit.”

Professor Khalil Shikaki från det palestinska opinionscentret i Ramallah menar att bosättningarna är orsaken till att Osloavtalet inte har lyckats. Detta är också den dominerande tonen bland europeiska politiker.

Den politiske kommentatorn och föreläsaren på universitetet i Nablus, Abdel Satar Qasim, anser däremot att kontroversen runt bosättningarna och de heliga platserna kan lösas, men att Osloavtalet ledde till det palestinska samhällets undergång.

Utbildningssystemet som PA upprättade, liksom korruptionen som präglar organisationen, har lett till en upplösning av samhället. Resultatet är klanstrider, olagliga vapen, mord och hämndmord, brandattentat mot hus och åkrar, samt användning av droger. ”De som måste ta ansvar för detta är PA”, säger Qasim.