Det finns flera argument som visar att evangelierna talar sanning.

Ett första argument är dateringen; när evangelierna skrevs.

Jesus verkade som offentlig person i början av 30-talet. Han var ingen ökeneremit som drog sig undan offentligheten, utan blev snabbt en välkänd person. Han rörde sig i Galileen, Samarien och Judéen och gjorde många offentliga framträdanden i Jerusalem.

Markus, det äldsta evangeliet, skrevs ungefär 30 år efter dessa händelser, antagligen under 60-talet. När det publicerades fanns det tusentals ögonvittnen som kunde bekräfta eller förneka det som Markus påstod. Det gick helt enkelt inte att bara hitta på saker om Jesus.

Detsamma gäller de tre övriga evangelierna, som också skrevs medan ögonvittnena levde. Lukas nämner dem i inledningen till sitt evangelium: han för vidare uppgifterna ”så som det har berättats för oss av dem som redan från början var ögonvittnen”. (Luk 1:2)

Ett andra argument är antalet. Vi är inte utelämnade åt ett vittne, utan har fyra vittnen som bekräftar varandra. Här gäller precis samma sak som i en rättegång. Finns det flera vittnen som hävdar samma sak ger det anledning att ta vittnesmålet på allvar – alldeles särskilt om det inte finns några vittnesmål som hävdar något annat.

Ett tredje argument är bekräftelserna. Många uppgifter som finns i evangelierna stämmer med sådant vi känner till från annat håll. Evangelierna nämner städer och byar, floder, sjöar och berg. Vi får namnen på översteprästerna Hannas och Kaiafas, de romerska ämbetsmännen Quirinius och Pontus Pilatus och de judiska kungarna Herodes den store och Herodes Antipas.

Vi läser om religiösa grupperingar som fariséer, sadducéer och seloter. På punkt efter punkt bekräftas uppgifterna i evangelierna av uppgifter i andra källor från antiken eller genom arkeologiska utgrävningar. Vi kan veta att vi rör oss på historisk mark.

Ett fjärde argument är ärligheten. Evangelierna innehåller uppgifter som är pinsamma för de första kristna.

Vi människor brukar inte ljuga om sådant som är pinsamt för oss själva. Sådant döljer vi. Det vi överdriver eller hittar på gäller sådant som är hedrande och får oss att framstå i bättre dager.

Evangelierna berättar om många tillfällen när lärjungarna – som när det skrivs är ledare för den växande kyrkan – visar sin okunnighet eller blir strängt tillrättavisade av Jesus. Som när Petrus menar sig veta bättre än Jesus, vilket slutar med att Jesus kallar Petrus för Satan.

Eller när Petrus hävdar att han aldrig kommer att svika Jesus, även om alla andra skulle göra det. Några timmar senare, av rädsla för att bli fängslad, förnekar han att han känner Jesus. Eller när Jakob och Johannes försöker prata till sig de finaste platserna i himmelriket. Eller när Jesu egen familj menar att han är från sina sinnen.

Det finns ingen anledning att hitta på sådana berättelser. De återfinns i evangelierna därför att händelserna ägt rum. Författarna har bestämt sig för att berätta ärligt, också om det mindre hedrande.