Jag står i det gassande västafrikanska solskenet, i cirka 40 graders värme, utanför en liten byggnad i sydöstra Senegal. I närheten rinner floden Gambia förbi på sin väg till landet med samma namn, men den har sina källor på höglandet i Guinea längre söderut.

Sedan några år tillbaka återkommer jag till bilden av att de goda nyheterna om Jesus – evangelium – ska spridas som strömmar av levande vatten till de minst nådda folken i den torra Sahel-regionen. Liksom de stora floderna i regionen rinner upp i ”Västafrikas vattentorn” i Guinea och bevattnar grannländer, som till exempel Mali, så ber vi om andliga floder.

Jag drömmer om väckelse i dessa utsatta områden strax söder om Sahara.

En liten stund tidigare var jag med när borgmästaren i staden var här och klippte bandet för att formellt inviga radiokanalen ”Ljus”, och det bjöds på traditionell musik och dans. Vi var flera som fick hålla korta tal, glädjas tillsammans och tacka Gud.

Min bön är att fler folkgrupper – i det här fallet även fulani och malinke – ska få tillgång till budskapet om Jesus på ett språk de förstår.

Mina tankar går vidare till en annan stad vid en annan flod som jag snart ska besöka, för där har en annan radiokanal nyligen startats upp under pandemin. Jag är tacksam över att få följa floderna i Sahel och över rösten som ropar i öknen och ödemarken.

Byggnader och olika typer av media är bara redskap, medan uppdraget är att göra lärjungar, vilket också leder till församlingsplanteringar.