Jag och min man bor i en mångmiljonstad i Nordafrika där de flesta inte känner en enda person som följer Jesus.

Den här månaden har vi haft ett korttidsteam från Sverige hos oss: fem härliga bibelskoleelever mellan 20 och 25 år. Det var intensivt, men, oj, vilken välsignelse att ha dem här! (Jag insåg till exempel att jag faktiskt har lärt mig en del av språket här – en välbehövlig boost av självförtroendet!)

Dessutom är jag övertygad om att kortare missionsresor är ett av de bästa sätten att få ett hjärta för mission och världen.

Sent kommer vårt svenska gäng glömma myllret av människor, trafiken och den spontana hjälpsamheten på gatan – för att inte tala om papyrusrullarna de blev övertalade att köpa efter en lång kopp te i mister Harouns affär …!

En av höjdpunkterna var en helg med ett gäng unga, lokala troende. De går en tre månader lång träning med en teamkompis till oss och träffas (minst) en gång i veckan för att uppmuntra och utmana varandra att nå ut till sina muslimska klasskompisar på universitetet.

Vi sågs under ramadan och åkte in till stan för att bryta fastan med muslimerna vid stora bord uppställda på gatan. Det var första gången för både svenskarna och de lokala, men blev succé! Muslimerna älskade att vi var där, och vi njöt av att tyst kunna be för dem.

Dessutom klev de lokala ungdomarna fram och blev frimodigare tack vare svenskarna – de kunde ju trots allt både språk och kultur bättre än dem. Det var vackert att se och påminde mig om kraften i att mötas: lång- och korttidsmissionärer, lokala och utländska troende – inte minst för att uppmuntra varandra.