Han stirrar ner i marken, håller i stolen och ser obekväm ut. Länge har jag försökt möta hans blick utan framgång. Han tittar aldrig upp. Men jag ser att tårarna rinner under lovsången.

Jag står vid en trappa som just i dag agerar scen i en by i Bulgarien. Med på mötet finns bulgarer och romer från byn. Uppe på trappan står en 15-årig tjej från Sverige och vittnar om Jesus och om att han kan förvandla liv.

Jag är ledare för den 15-åriga tjejen och ett helt team unga tjejer och killar som är ute på sin första missionsresa med Gå ut missions ungdomsdel, Young Missionaries. Ungdomarna har vittnat, spelat upp drama och predikat evangeliet.

Nu ska vi be. Jag ser igen på mannen som stirrar ner. Jag frågar Gud: ”Vad vill du säga till honom?”

Direkt kommer en tydlig tanke: ”Han har så mycket mörker och ett förflutet han skäms över, han behöver bli ren och börja om. Jag vill tvätta honom ren i dag.”

Med de orden tar jag med vår tolk och går fram till honom. Jag hälsar, men han möter fortfarande inte min blick. Jag för vidare det jag upplevt, och när jag säger att Gud vill tvätta honom ren, tittar han upp på mig för första gången. Rädd och osäker men nickar.

”Ja jag behöver det”.

Vi ber om syndernas förlåtelse och klipper banden till allt gammalt, mannen börjar storgråta och Anden gör sitt verk. När vi säger Amen till ett nytt liv med Jesus tittar han upp på mig med tårar och ett stort leende. ”Det där var rakt in i mitt liv.”

Lovsången börjar och flera gånger möter han min blick med det största leendet jag sett. Gud har vänt sorg och skam till glädje och tacksamhet. Jesus förvandlar liv.