En färsk missionsglimt sedan några veckor tillbaka – men med igenkänningsfaktor från riktigt gammal tid!

Vid Gå ut missions uppdrag i ett kommunistiskt och för kristendom helt stängt land i Sydostasien höll vi seminarium för 14 stycken stillsamma och gudfruktiga lokala pastorer. Atmosfären i rummet var inte direkt laddad.

På grund av feber satt jag på en stol och försökte hålla mig vaken under min egen predikan, då pastorerna stilla och ödmjukt förklarade: ”Vi tror inte att den helige Ande är verksam efter apostlarnas tid.”

Jag och mina medresenärer Linnea och Andreas Holm, samt Kian Hsa, frågade om vi ändå fick tala om den helige Ande och be för dem? Med vördnadsfulla asiatiska huvudnickar från var och en gick de med på det.

Bara någon timme därefter fick vi samma upplevelse som Elia för nästan 3 000 år sedan: Anden kom i det stilla suset och fyllde inte bara rummet, utan framför allt var och en av våra underbara bröder i Kristus!

När en av de yngre pastorerna till sin förvåning började tala i tungor tittade han först lite förskräckt på en av de äldre pastorerna och med handen för munnen utbrast han: ”Det där var i alla fall inte jag!”

Då började en annan pastor sakta gunga fram och tillbaka och kunde ge uttydningen av tungotalet: ”Jag, er himmelske Far älskar er så mycket och nu utgjuter jag min Ande över er. Ta emot, detta är början på en ny dag i ert land!”

Någon kunde plötsligt inte längre stå upp utan sjönk skrattande ner på sin stol. Därefter manade vi dem att be för varandra och helanden inträffande.

Precis som vid både pingstdagen och i Kornelius hus föll Andens gåvor så vackert på plats!