Det är en alldeles speciell känsla att få undervisa om mission inte långt från Araratbergen i Kaukasusområdet. Det var där Noa sände ut en duva från arken för några tusen år sedan. Till sist fann den ett ställe där den kunde sätta ner sin fot.

Det blev ett bevis på att Guds frälsning nått mänskligheten.

I närområdet finns en lång rad av republiker med folk som ännu inte har tagit emot evangeliet. Det är människor som bekänner sig till islam, buddismen och ateismen. Lite längre bort – öster om Kaspiska havet – finns folkgrupper som talar turk- och persiskbesläktade språk. Flera av dem räknas ännu som onådda för evangeliet.

Just nu förbereder sig 21 missionärskandidater för tjänst bland azerbajdzjaner, georgier, osseter, adzjarer, uzbeker, karakalpaker, lezginer och talysher. Studenter från Ukraina, Ryssland och USA sitter vid varandras sida.

Det är en underbar känsla att få se hur de böjer sina knän om kvällarna i endräktig, gemensam bön. Deras mål är att budskapet om riket ska predikas i områden där krig och konflikter format en hel generation.

Tillsammans med Gerard Willemsen, Lars Kallfors, Timo Pellinen samt Otto och Lena Rimås har vi kunnat se hur Anden – den heliga duvan – har sänkt sig över helöverlåtna ungdomar från Centralasien och Kaukasus. De vill offra den resterande delen av sitt liv för gudsrikets utbredande, precis som Andreas, Bartolemeus, Taddeus och Tomas gjorde, när den första församlingen i Jerusalem sände ut dem till det här området.

De vill slutföra uppdraget och rädda sin egen generation från att gå förlorad.