Kanariefågeln är en mycket känslig fågel. I början av förra seklet, och långt in på 1900-talet, användes fåglarna som livförsäkring för brittiska kolgruvearbetare. Villkoren för gruvarbetarna var tuffa och riskerna många. Inte minst fruktades potentiella utsläpp av kolmonoxid, vid händelse av brand i gruvan. Gasen är både färglös och luktlös, och därmed mycket svår att upptäcka för de mänskliga sinnena. Konsekvenserna av att andas in gasen kunde vara förödande. Den som förgiftades av kolmonoxid kunde kvävas till döds, eller få svåra neurologiska skador.

Men den känsliga kanariefågeln missade inte ett utsläpp av kolmonoxid. Fågeln är extremt känslig för luftföroreningar. Gruvarbetarna bar därför med sig burar med kanariefåglar ner i gruvorna, för att upptäcka farliga utsläpp i tid. Om kanariefågeln slutade sjunga, eller rent av dog, var det en signal till gruvarbetarna att snabbt lämna gruvan och exponeras för frisk luft.