När jag skriver den här artikeln pågår Almedalsveckan. Under några dagar har Gotland hamnat i medieljuset. Där bryts åsikter och tankar formuleras, som är avsedda att påverka vårt lands inriktning. Eftersom det är valår så är det kanske inte så märkligt att tonläget är extra uppskruvat i år. Men tyvärr handlar det oftare om att tala om vad man är emot hos de andra partierna än vad man själv egentligen står för.

Om jag fick drömma skulle jag önska att få lyssna på politiker som målar en vision av vad man vill åstadkomma. Politiker som också kunde bejaka goda förslag från andra partier och som var inriktade på att skapa samförstånd i stället för avståndstagande. För tänk om impulserna från Gotland skulle kunna leda till att vi tillsammans kunde verka för att göra Sverige till ett riktigt gott land.

Almedalsveckan hålls i år i ett läge där de stora utmaningarna verkligen står på kö. Och den kön ringlar sig otäckt lång. Från pandemin har vi gått rakt in i ett förfärligt krig som rasar i Europa. Ett krig som också skulle kunna utvecklas till att bli ett reellt hot mot just Gotland. Begynnande svältkatastrofer är utmaningar som måste finna svar. Hotbilderna när det gäller miljön, energiförsörjningen och ekonomins utveckling kan inte heller gömmas undan. I vårt eget land är det eskalerande våldet och dödskjutningarna en plåga som skulle behöva hitta verkliga lösningar. Detsamma gäller den psykiska ohälsan. Jag inser att det måste vara extremt svårt att vara politiker och att försöka hantera alla dessa gigantiska utmaningar. Så låt oss intensifiera våra böner för våra politiska ledare.

Men nog övergår det fullständigt mitt förstånd att en av de stora frågor som seglat upp i detta utsatta läge är frågan om de konfessionella skolorna. I min värld är det fullständigt ofattbart att just den frågan har fått en så hög prioritering. I Sverige är det knappt 1 procent av eleverna som går på en konfessionell skola. Jämfört med 75 procent i Nederländerna och 25 procent i Danmark. Att tro att lösningen på skolornas stora problem i dag skulle vara att skära bort de skolorna är ju häpnadsväckande.

Självklart ska alla skolor prövas och fel rättas till, oavsett om det är friskolor eller kommunala skolor. Men att rikta hela fokus på friskorna, och inte minst de konfessionella skolorna är verkligen djupt orättvist. Att höra nidbilderna av dessa skolor, som ofta fungerar oerhört väl och där integrationen ofta är påtaglig, kan inte uppfattas som annat än djupt kränkande mot dem som arbetar hårt på dessa skolor.

Därför skulle jag vilja rikta ett stort TACK till alla hängivna skolledare och lärare i vårt land. Oavsett om ni jobbar på friskolor eller kommunala skolor så är ni så värdefulla när det gäller att utbilda den unga generationen och vara med att bygga ett gott land. Ni är väl värda den långa sommarledighet som ni nu har. Kanske skulle jag till och med få önska er Guds välsignelse. Det där som vi är så rädda för att uttala när det är dags för skolavslutningar. Önskan om att Gud skulle välsigna er, vara med er och ge er frid. Kanske skulle det kunna vara en tillgång för alla våra skolor när höstterminen börjar.