”Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv” (3 Mos 19:34). Debatten om invandring och integration i Sverige är fortsatt stark och infekterad, och det är viktigt att med jämna mellanrum lyfta frågan om var vi som troende på Jesus bör positionera oss.
Den kristna grundinställningen är – eller borde i alla fall vara – helt glasklar. Femtio gånger i Bibeln används termen ”främlingen”, som syftar på en invandrad, icke-judisk person som nu bor bland det utvalda gudsfolket. Inte en enda av dessa verser uttrycker sig exkluderande eller nedsättande gentemot den kategorin. Tvärtom betonar de att dessa människor ska behandlas på samma sätt som judarna själva, och uppmanar till extra barmhärtighet gentemot dem och deras utsatta läge i sitt nya samhälle.
Detta trots att Gud i Gamla testamentet naturligtvis är extra angelägen om att hålla det utvalda, judiska folket intakt i tro, historia och kultur. Gång på gång varnar han sitt förbundsfolk för att låta sig besmittas av omkringliggande folks avgudadyrkan och destruktiva seder. Men slår alltså samtidigt vakt om dem som invandrar till Israel, och förbjuder ett exkluderande av dem.
Svaret på varför ligger i den judisk-kristna trons grundläggande människosyn. Alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27), oavsett om de har hört eller förstått detta eller ej. Varje människa, helt oavsett etnicitet eller bakgrund, har sedan samma val att säga ja eller förkasta detta.
Vi väljer inte själva vår etniska bakgrund, och kan heller inte förändra den. Jag kommer aldrig att kunna bli vare sig arab, afrikan eller asiat, även om jag försökte. Men jag kan välja att bejaka Gud som min Fader och tro på Jesus som min Frälsare, och det är utifrån det valet jag bedöms i Guds ögon.
På samma sätt måste vi se på frågan om främlingen i vårt land i dag. Om vi går ens ett steg i riktning mot att bedöma och behandla människor olika enbart på grund av etnicitet, avviker vi omedelbart från Bibelns budskap och den kristna trons essens.
På samma sätt som man kan välja att bli kristen, måste man kunna välja att bli svensk. Men på samma sätt som ”främlingen” på Bibelns tid behövde vara beredd att acceptera, respektera och assimilera sig med det faktum, att det judiska folket som man bodde ibland, levde enligt en viss lag, övertygelse och ideologi, behöver naturligtvis ”främlingen” i Sverige göra samma sak i dag.
”Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, ska han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni ska ha en och samma stadga för främlingen och för den infödde i landet” (4 Mos 9:14). Guds instruktion till sitt folk angående ”främlingen” kan alltså sammanfattas som en stark uppmaning till en tydligt generös och barmhärtig inställning gentemot varje invandrad människa som önskar att leva i harmoni tillsammans med sitt nya folk.
Den ger däremot inte utrymme för ett utnyttjande av den generositeten, inte heller frihet att leva ut värderingar som står i kollisionskurs med det land och den kultur man har invandrat till.
Som alltid förutsätter Gud att hans församling ska vara ett mikrokosmos för hur hans rike fungerar. Den ska vara en fristad i ett segregerat, distanserat och självcentrerat samhälle, och en stark och tydlig röst som bjuder in till en inkluderande, kärleksfull kultur som representerar Jesu öppna famn gentemot var och en som vill komma. (Få händelser under 2019 gjorde mig så glad som när drygt fyrahundra invandrare samlades på Livets ord i december för att fira jul.)
Må 2020 bli ett år då Guds barmhärtighet får bli ännu mer synlig för alla människor i Sverige som behöver den!