”Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5).
Hela vår världshistoria är egentligen en berättelse om ljus. Den handlar om hur en Gud, som enbart är ljus och inte bär något enda spår av mörker sig, bestämmer sig för att skapa en värld.
Intressant nog börjar inte den här processen med att Gud säger ”varde sol”, ”varde elefant” eller ”varde människa”. Utan i stället ”varde ljus” (1 Mos 1:3). Detta är skapelsens startskott, och det första ord som vi i den skrivna uppenbarelsen hör Gud uttala – hans befallning att ljuset ska bryta fram mitt i mörkret och kaoset.
Och när ljuset tänds börjar Gud jobba. När ljuset tänds följs det av hans förlösta kraft och kreativitet att skapa, forma och förändra, och ut ur det tomma och kala förlösa skönhet och perfektion.
Om du känner din Bibel vet du däremot att historien senare skulle ta en tragisk vändning. Människan använder sin av Gud givna fria vilja för att gå bort ifrån honom, och tror sig kunna bygga ett lika bra samhälle utan honom som är grunden för allt vad kärlek, sanning och rättvisa heter. Och när vi gick bort från den Gud som är ljus, gick våra hjärtan in i mörker.
För några år sedan skickades jag en undersökning som gjorts i Tyskland, där man hade studerat hur människan beter sig när hon är omgiven av mörker. En rad personer med sensorer på kläderna ställdes upp i ett stort, tomt rum som sedan släcktes ner helt. De uppmanades att försöka gå i en så rak linje som möjligt över till den motsatta väggen.
Men när man studerade deras rörelsemönster visade det sig att precis alla de som trodde sig gå rakt framåt, i själva verket började gå runt i cirklar! Det här blev undersökningens slutresultat: När människan befinner sig i mörker, tenderar hon att gå runt, runt.
Detta är mänsklighetens historia i ett nötskal. Utan den Gud som är ljus går vi – andligt, moraliskt och etiskt – runt i cirklar. Visst, vi uppfinner saker och tror oss avancera, men i alla de värden som verkligen betyder något, upprepar vi ständigt tidigare generationers misslyckanden. Vi ser inte vart vi går.
Men Gud är inte den som kommer att stå som förlorare. Han hade en plan att återigen tända ljuset, och sände genom historien profeter för att peka mot den dag då detta skulle ske: ”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram” (Jes 9:2).
Och för tvåtusen år sedan tändes ljuset igen! Guds Son föddes rakt i en mörk natt, som i samma ögonblick blev upplyst av en enorm, lovsjungade änglaskara. En liten föraning om att detta barn var sänt för att ljuset återigen skulle tändas.
”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”, sade han om sig själv (Joh 8:12). Och när ljuset tändes började Gud jobba. Sjuka blev friska, döda uppstod, fattiga fick ett glädjens budskap.
På korset tar han slutligen på sig själv det mörker som hade varit mänsklighetens grundproblem sedan Adam. Ett mörker kommer över hela landet, och under några skälvande timmar verkar det som om ljuset, och därmed världens enda hopp, har slocknat för gott.
Men när solens första stålar går upp över Påskdagens morgon står det klart: Jesus lever! Mörkret är besegrat! Ljuset är här, och det ska aldrig mer slockna!
Och i dag vänder sig denna Ljusets herre, denne mörkrets besegrare, till dig, ser in i dina ögon och säger: ”Du är världens ljus (Matt 5:14), så gå nu ut och lys upp din värld. Och där ljuset tänds, där kommer Gud att börja jobba.”