Det finns ett uttryck som lyder: ”Du kan inte både ha kakan och äta den”, som exempelvis kan användas av en förälder vars tonåring vill ha den vuxnes frihet utan att ta det ansvar som krävs. Vi kan inte alltid ha både och.

Men ibland kan vi! Vi kan ha tillbedjan i ”ande och sanning”, det vill säga hjärtats innerliga lovsång, kombinerat med genomtänkt bibliskt innehåll. Vi kan be om helande, tro att Gud vill hela, och ändå lämna rum för att Gud är Gud. Vi kan höra Guds röst och uppleva hans ledning och ändå respektera Guds ord som den yttersta källan av uppenbarelse.

Vi kan ha det bästa av två världar!

Evangelikala grupper har varit duktiga på att undervisa om det mänskliga lidandet, smärtan och besvikelserna som följer av att leva i en fallen värld, och sedan koppla helande och upprättelse till Jesu andra tillkommelse. Betoningen ligger inte på det nytestamentliga budskapet att kristna kan smaka ”den kommande världens krafter” (Hebr 6:5).

Pingstkarismatiska grupper tror att kristna inte bara kan ”finnas till” när någon lider, utan se stor förändring, till exempel genom bön för sjuka. Däremot har man ibland varit svagare på att förklara varför en del inte blir friska. I vissa kretsar kan de som inte blir friska vid förbön känna sig längre bort från Gud än vad de gjorde innan de blev erbjudna förbön.

Men varför hamna i ett av olika diken?

När jag för många år sedan läste teologi på en skola med tydlig pingstprofil, användes även studielitteratur från andra delar av den evangelikala kristenheten. Även om miljön på skolan var varmt karismatisk var det självklart att stå enade kring Bibelns inspiration och auktoritet, omvändelse och tro.

Jag har under årens lopp blivit inbjuden att tala och undervisa i anglikanska och metodistiska kyrkor i England och på Irland, baptistförsamlingar i Rumänien och sammanhang här i Sverige som definitivt inte ser sig som pingstkyrkor. Vi står på samma bibliska grund, och personligen är jag tacksam för både vänskap och lärdomar från dessa teologiska sammanhang.

Jag minns när den anglikanske prästen John Coles var inbjuden att undervisa på New Wines sommarkonferens i värmländska Töcksfors 2001. Han var tvungen att resa vidare innan konferensen var slut men hans fru, Anne, stannade kvar för att predika under sista gudstjänsten.

När hon undervisade från Bibeln gjorde hon det på ett jordnära och sakligt sätt. Det var inget emotionellt över framförandet, men trots att jag skulle tolka henne sjönk jag efter en stund ihop på golvet, överväldigad av Guds närvaro.

Efter en inbjudan sade hon: ”Kom, helig Ande.” Lugnt gav hon instruktioner. Snart låg alla i sporthallen under Guds kraft, utom en person som satt på sin stol långt bak. Senare sade han att han varit den ende som inte låg på golvet, men att han älskat det han såg. Bland annat en man som sjöng på ryska utan någon förkunskap av språket.

Himlen sänkte sig över oss, och ingen av oss var densamme efteråt. Detta var det bästa av två världar.