Woke-ideologin kan mycket väl komma att krossa den västerländska demokrati som vuxit fram under ett par hundra år av kamp och möda. Civilisationen hotas, som företagargeniet Elon Musk konstaterat, av en dårskapens ideologi, som under täckmantel av extrem tolerans, siktar mot toleransens raka motsats – intolerans och åsiktsförföljelse.

Demokratin har ibland kritiserats för att den innebär ett majoritetsförtryck, där också stora minoriteter saknar inflytande, en invändning som har en viss tyngd. Men woke-kulturen vänder upp och ner på demokratibegreppet: det är inte längre majoriteten som ska avgöra samhällets färdriktning, utan extremt små grupper i samhället. Dock inte vilka grupper som helst – det handlar om grupper som utmanar de värderingar som en samhällsmajoritet tidigare uppfattat som självklara och sunda. Woke syftar inte, som man vill hävda, till att bejaka och bekräfta förtryckta minoriteter, utan till att bekämpa den majoritet som bär upp samhället och demokratin.

I Woke-rörelsen förenas samhällsomstörtare, politiska extremister och kapitalister. Genom att värna och bejaka en extrem feminism och antirasism, liksom alla upptänkliga sexuella varianter, ska man osynliggöra och tysta den majoritet som bär upp samhället och ger det en framtid.

Demokratins grundprincip – att alla människor ska behandlas lika och ha samma rättigheter – sätts av woke-tänkandet effektivt ur spel, genom nya särbehandlande lagar, där kön, ras och sexuell tillhörighet antingen anses förmildrande eller försvårande beroende på om personen är gärningsman eller brottsoffer. Kvinnor anses per automatik alltid tala sanning och aldrig handla av egenintresse. För män gäller motsatsen.

Antalet transpersoner uppskattas av Folkhälsomyndigheten till 0,4 procent. För några år sedan var det endast 0,6 promille av den svenska befolkningen som hade diagnosen könsdysfori. Dessa personer bör får stöd och bekräftelse, men det är inte rimligt att det ska ske genom att nästan hela övriga befolkningen ska nekas bekräftelse. Vuxna samhällsmedborgare kan kanske leva med det, men barn som förnekas den mest grundläggande bekräftelsen, av könsidentiteten, riskerar att ta allvarlig skada av den könsförvirrande strategi som samhällets ledning nu förordar.

Det är insikten om denna uppenbara risk som fått mer sansade länder i Östeuropa och vissa amerikanska delstater att dra i bromsen för att skydda sina barn från en, framför allt för flickor, förödande propaganda. Det har visat sig att flickor är särskilt mottagliga när deras biologiska identitet ifrågasätts.

Trots att kvinnor är en av de grupper som ska särbehandlas drabbas kvinnor/flickor också på andra sätt av den välorganiserade förtryckarstrategin. Kvinnor riskeras att slås ut som idrottsutövare sedan damklasserna succéssivt öppnats för manliga tävlanden, som kan kvalificera sig genom en tids hormonbehandling och därefter lätt slå ut också de främsta kvinnliga utövarna. Det finns, numera, till skillnad från tidigare, fler kvinnor än män som upplever sig som transpersoner, men samtidigt knappast någon biologisk idrottskvinna som valt att tävla i herrklass. Anledning är uppenbar; en idrottsutövare vill inte själv förstöra sina chanser.

Vilka krafter är det som lanserat och driver denna agenda? Antalet transpersoner är, som vi sett, mycket lågt, men genomslaget för transideologin mycket stort, i skolor, förskolor, medier, politik. Syftet är inte i första hand att stödja en liten svag grupp, utan att skada och tysta den stora folkmajoritet som bär upp civilisation och demokrati.