– Vi prästviger bara dem som viger samkönade.

Orden kommer från tre biskopar i Svenska kyrkan och står som rubrik i Kyrkans Tidning (4/1) och väcker ingen större förvåning. Man har inte behövt vara profet för att förstå att det skulle bli så här. Det förvånande är möjligen att det gått så pass fort. Nu är Stockholms stift, Västerås stift och Karlstads stift stängt för prästvigning för den som är övertygad om att äktenskapet är avsett för en man och en kvinna.

Svenska kyrkan ändrade sin äktenskapsteologi 2009 och beslutade att också par av samma kön kan ingå äktenskap. Det betonades att det kommer att finnas olika syn på äktenskapet. Så här formulerade man det då:

– Måste alla präster viga par av samma kön? Nej, det kan och får rymmas olika syn på äktenskapet inom Svenska kyrkan.

– Kommer hållningen i äktenskapsfrågan ha betydelse vid exempelvis antagningar och anställningar? Nej, så får det inte bli. Om detta råder enighet inom kyrkostyrelsen, i utskottet och i plenum.

Men inställningen att det skulle få finnas två olika uppfattningar om äktenskapet var uppenbarligen inte ett mål – den var enbart ett medel för att uppnå det egentliga målet: En kyrka som enhälligt står bakom en ny definition av äktenskapet. För den som följt utvecklingen i Svenska kyrkan har detta varit tydligt hela tiden, så tydligt att det inte ens blir en svekdebatt när sveket nu formaliseras.

Utvecklingen i den här frågan löper parallellt med hur ämbetsfrågan har hanterats i Svenska kyrkan. När prästämbetet 1958 öppnades för kvinnor skedde det utifrån politiska påtryckningar, inte utifrån teologisk övertygelse inifrån kyrkan. För att mildra kritiken mot att Svenska kyrkan hade gett efter för politiska påtryckningar infördes en samvetsklausul som ett sätt att visa respekt för de präster och biskopar som fortfarande omfattade kyrkans tidigare övertygelse.

Men samvetsklausulen togs bort 1982 och ersattes 1993 av sin motsats: Den som inte bejakar kvinnor som präster kan inte prästvigas för tjänst i Svenska kyrkan.

Nu rör sig Svenska kyrkan i samma riktning i äktenskapsfrågan. Det är rättning i ledet som gäller; endast en övertygelse ska råda i synen på äktenskapet.

Svenska kyrkan håller öppet för många olika tolkningar och formuleringar vad gäller grundfrågorna i kristen tro. På en lista över hur stor läromässig pluralism som accepteras inom en kyrka skulle Svenska kyrkan tveklöst inneha en topp-placering bland världens kyrkor. Vidden av uppfattningar om jungfrufödelsen, Jesu underverk, betydelsen av korset, uppståndelsens innebörd, frälsning i andra religioner eller till och med om Guds existens är hisnande.

Men i frågan om äktenskapet ska kyrkans tro nu vara definitivt formulerad – i kontrast till hur den under 2 000 år har förståtts – och måste vara en del av blivande prästers bekännelse.

För andra kyrkor, som nu på allvar brottas med frågan om samkönade relationer och samkönade äktenskap, är utvecklingen i Svenska kyrkan viktig att följa. En lärdom framstår tydligt: Det gäller att förstå vad som är mål och vad som är medel för att nå målet.

Friheten med två olika teologiska uppfattningar i äktenskapsfrågan kan te sig attraktiv, ett pragmatiskt sätt att lösa en utmanande och smärtsam situation. Målet ser ut att vara bevarad enhet, där medlet är friheten att tänka olika.

Men den friheten är kanske i verkligheten ett medel för att – så småningom – nå det egentliga målet: Framtvingad enhet kring en ny syn på äktenskapet. Såsom det nu sker i Svenska kyrkan.