Den kinesiske filosofen och vishetsläraren Konfucius tillskrivs orden: ”Den som ställer en fråga är en dåre för ett ögonblick, men den som inte frågar är en dåre för hela livet.” Konfucius poäng är klar: Det är genom frågor och ifrågasättande som vi växer i kunskap och förståelse.

Det gäller också för vår kultur, där det finns mycket att undersöka i det som är vår samtids självklarheter och ensidigheter.

Just ensidigheten är ett gissel som plågar både kulturen och kyrkan. En viss sanning lyfts fram på bekostnad av andra sanningar. Som när vi talar om Guds kärlek men aldrig Guds helighet, eller om Jesu barmhärtighet men aldrig hans vrede: ”Då såg han [Jesus] sig omkring med vrede, bedrövad över deras hårda hjärtan” (Mark 3:5).

Så förlorar vi perspektiven, och den bibliska helhetsbilden faller i bitar. I värsta fall är det som blir kvar en religiös sörja av mjuka ord som inte längre betyder något, eftersom de har förlorat kontakten med sitt ursprungliga sammanhang.

Ensidigheten är en frestelse i många frågor. Kulturen sätter press på kyrkan att betona ett visst perspektiv och ignorera andra. Så talar vi om tolerans utan att tala om sanning, har dialog utan att försöka övertyga, predikar nåd utan att predika omvändelse och talar om tro utan att definiera trons innehåll.

I Apostlagärningarna kapitel 20 kan vi läsa Paulus avskedstal till ledarna i församlingen i Efesos. Där säger han: ”Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod” (v 26). Eller med den förklarande översättningen i Bibel 2000: ”... jag är utan skuld om någon går förlorad.”

Paulus motiverar sedan varför han kan betrakta sig själv som oskyldig: ”... för jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.” Eller med den kända formuleringen från 1917 års översättning: Paulus har förkunnat ”allt Guds rådslut”.

Här finns det viktigaste botemedlet mot kristen ensidighet: att vi förkunnar Guds ord i sin helhet, ”hela Guds vilja och plan”.

Vad innebär det? Åtminstone två saker.

För det första behöver vi förkunna den stora bilden, berättelsen om Guds gärningar i skapelsen och i historien och hur Gud slutgiltigt kommer att upprätta allt. Här behövs en förståelse av det som teologiskt kallas för frälsningshistorien. Det handlar om vad Gud har gjort från Abraham och framåt – trots alla misslyckandena hos Guds folk.

I det myller av texter, händelser och personer som möter oss i Bibelns 66 olika böcker behöver vi få hjälp att följa den röda tråden som löper genom allt virrvarr av mänsklig synd och otro.

För det andra behöver vi arbeta med de enskilda texterna i Bibeln, med delarna som tillsammans ger oss den stora bilden. Här behövs studier av både Gamla och Nya testamentet, av både kända och mindre kända texter, av både enkla och självklara och svåra och utmanande avsnitt.

Det konkreta bibelbruket måste återerövras i församlingen och förkunnelsen av bibelordet åter bli centralt. Bara så kan vi som i dag har ansvaret för att kommunicera Guds ord ärligt instämma i Paulus ord om att vara utan skuld.

Behoven i församlingar runt om i Sverige är inte identiska, och det finns ingen anledning att vara ensidig och hävda att det enbart finns en sak som är riktigt viktig. Gudstjänst, gemenskap, lovsång, förbön, mission och diakoni är alla nödvändiga delar av en kristen församlings dna.

Men om det inte är byggt och grundat på Guds plan och vilja, om det inte utgår från Guds ord och hans rådslut, kommer det i förlängningen att tappa sin kraft. Det finns det allt för många konkreta bevis på.