Vi svenskar har länge haft ett svalt förhållande till nationaldagen, inte minst om vi jämför med glädjen och stoltheten som präglar norskt nationaldagsfirande. Många nya svenskar har med förvåning noterat det motsägelsefulla i att vi gärna tänker att Sverige ska vara bäst i världen, men att det inte är något som är värt att fira.
Alltför många medborgare får något tomt i blicken om de får frågan varför vi firar vår nationaldag just den 6 juni. Och det är kanske inte så konstigt. Nationaldagens datum beror av två olika händelser som båda inföll den 6 juni: Gustav Vasa valdes till Sveriges kung den 6 juni 1523 och 1809 års regeringsform skrevs under den 6 juni. Men det är inga händelser som vi firat genom historien. Det var först 1983 som den 6 juni fick officiell status som nationaldag. Nationaldagsdatumet har alltså ingen lång förankring i vår historia, vilket förklarar vår vilsenhet kring varför vi firar vår nation just den 6 juni.
Glädjande nog har nationaldagsfirandet gradvis stärkts de senaste decennierna, inte minst genom beslutet 2005 att göra nationaldagen till helgdag och därmed möjliggöra ett mer samlat firande. Numera är den 6 juni både nationaldag och den svenska flaggans dag och en salutdag: 21 skott avfyras från Skeppsholmen i Stockholm som en hedersbetygelse för vår nation.
Röster som vill tona ner nationen finns förstås. Tennisikonen Mats Wilander citerades i kvällspressen i veckan: ”Jag tycker inte att det borde finnas länder över huvud taget. Jag tycker att kulturer ska finnas kvar men inte länder.” Men vad det i praktiken betyder är svårt att förstå. Att mänskligheten organiseras i enheter som är större än både individen och familjen men mindre än den samlade mänskligheten är en självklarhet. Tanken på en nationslös mänsklighet och därmed en världsregering är inte bara orealistisk, den är farlig.
Ur kristen synvinkel finns det ingen motsättning mellan att bejaka den egna nationen och samtidigt ha ett globalt perspektiv på mänskligheten. Det är intressant att notera att 1800-talets stora folkväckelse organiserade sig som Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS). Kärleken till den egna nationen var en självklarhet, samtidigt som det var just väckelsens folk som engagerade sig för världen utanför Sverige, och som med det egna livet som insats reste till främmande kontinenter för att hjälpa människor där.
Självklart är nationer inget statiskt. Landgränser och befolkning förändras över tid, vilket mina egna skorrande ”r” är ett bevis på. Skåne tillhörde ju Danmark fram till 1658, vilket fortfarande i dag ger avtryck i den skånska dialekten.
Att fira nationaldagen är som att fira födelsedagar. Vi gör det inte för att hävda festföremålets överlägsenhet jämfört med alla andra individer på planeten. Det handlar inte om jämförelse med andra. Nej, det handlar om att bejaka en viss individ och glädja sig över just den människans existens i världen. På samma sätt är det med nationaldagen. Vi firar vårt lands plats i historien och bejakar den gemenskap av människor som har byggts upp här. Det är ett naturligt sätt att säga ja till vårt språk, vår kultur och den historia som har fört oss fram till den punkt vi befinner oss vid i dag. Vi firar människors arbete och kreativitet och gläds åt den grund vi i dag får bygga vidare på.
Som kristna gör vi det med stor tacksamhet till Gud för vad han har gjort i vårt lands historia, och vi gör det i bön för vårt land.