Den judiske historikern Yuval Noah Harari blev världskändis efter publiceringen av Sapiens: En kort historik över mänskligheten (Natur & Kultur 2015). Boken fick snabbt kultstatus och visar vilken framstående kommunikatör Harari är.

Från historiker har Harari dock fått kritik för slarv, överdrifter och sensationsförmåga.

Men inte bara historiskt utan också filosofiskt är Sapiens problematisk. Hararis utgångspunkt är ateistisk och han har en ohållbar syn på naturvetenskap. Han skriver att ”ur rent naturvetenskaplig synvinkel” har mänskligt liv ingen mening. Men frågan om människans mening hör inte till naturvetenskapens område.

Naturvetenskap kan besvara frågor om hur naturen fungerar, inte frågor om det finns en mening med naturen. Den frågan är bortom naturvetenskapens horisont.

Harari är ett exempel på något typiskt i vår kultur: en naiv tilltro till vad förnuft och naturvetenskap ensamt kan ge oss.

Ett annat exempel är frågan om Gud och det onda.

Under 1600- och 1700-talet pågick två parallella processer. Dels började det mänskliga förnuftet framhävas på ett nytt sätt och få ensamrätt på kunskap. Förtroendet för förnuftets tillförlitlighet och obegränsade förmåga växte snabbt. Samtidigt började Gud uppfattas i allt vagare termer och en form av deistisk gudstro – där Gud existerar som skapare men sedan övergivit världen – blev vanlig.

Jordbävningen i Lissabon 1755 var en förödande händelse som dödade tiotusentals människor. Katastrofen utlöste en intensiv debatt om teodicéproblemet, en debatt som har fortsatt in i vår tid: Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta ett sådant skeende? Utifrån den nya synen på förnuftet och Gud blev svaret: Det kan en sådan Gud inte tillåta. Så eftersom det ändå har skett betyder det att Gud inte finns.

Utgångspunkten för den slutsatsen var: Eftersom vi inte kan se någon förnuftig förklaring kan det inte heller finnas någon förnuftig förklaring. Därmed blev det onda det definitiva beviset på att Gud inte existerar.

Tidigare generationer var inte förskonade från lidande och död, men ändå gav de ett annat svar på teodicéproblemet. Det ondas verklighet i världen väckte frågor om Guds karaktär, om Gud verkligen är rättvis. Jobs bok i Gamla testamentet, liksom många av klagopsalmerna, brottas intensivt med den frågan. Ändå är svaret aldrig ateism, att Gud inte skulle existera.

Varför? Därför att det fanns en medvetenhet om att Gud agerar utifrån ett större perspektiv än det som vi och vårt förnuft har tillgång till just nu. Med den utgångspunkten kunde man tänka: Om vi kände till allt det som Gud vet är det möjligt att vår utvärdering av Guds handlande skulle se annorlunda ut.

Just det är slutsatsen i Jobs bok.

Skillnaden är inte frågan om man är villig att använda sitt förnuft eller inte. Skillnaden ligger i synen på förnuftets plats: Är förnuftet ett nödvändigt redskap eller är det ett tillräckligt redskap?

Kristna har alltid ansett förnuftet vara ett nödvändigt redskap. Vi kan ju inte läsa Guds ord eller be bönen som Jesus har lärt oss utan att använda vårt förnuft. Men det är inte ett tillräckligt redskap. Verkligheten är mycket större än det som vårt förnuft kan omfatta.

På liknande sätt är naturvetenskap ett nödvändigt redskap för att förstå naturen, men det är inte ett tillräckligt redskap för att svara på frågor om naturens mening.

En felaktig uppfattning om naturvetenskap och förnuft fortsätter att stå i vägen för många människor när det gäller den kristna tron. Desto viktigare då för oss kristna att ta de frågorna på stort allvar.