Gårdagens stora högtidsdag firades över det protestantiska riket Sverige med en … ja, man frestas att tillgripa ordet ”gäspning”. Speciellt jämfört med fjolårets jättearrangemang i Lund och Malmö där protestanter och katoliker möttes med påven Franciskus som gäst.

Visst har goda och viktiga seminarier, boksläpp och andra arrangemang hållits i år under reformationsjubileet. Men den allmänna entusiasmen – inte minst inom Svenska kyrkan – har ändå varit lägre än man borde vänta sig ett sådant här jubelår. Det är svårt att undvika misstanken att den svala feststämningen hos den före detta statskyrkan beror på att man helt enkelt inte är överförtjust i Martin Luthers budskap.

När Luther den 31 oktober 1517 offentligt utmanade avlatshandeln anade han nog att han klev över en gräns där konsekvenserna kunde bli kännbara. Men kärleken till Guds Ord och till sanningen drev honom ändå att utmana de krafter som fördunklade evangeliets grundval, som behövde återerövras och förkunnas.

Kampen för rättfärdiggörelsen genom tron var den viktigaste frågan för Luther personligen och hans kontext. Varje tid och kultur har dock sina specifika angrepp mot de bibliska sanningar som den kristna tron vilar på. Efter det senaste årets återblickar är tiden nu inne att vända blicken framåt – för en verklig reformation i vår tid.

År 1517 fanns det bara en kyrka i Västeuropa som Luther önskade reformera med det befriande budskap han upptäckte i den nåd som Gud förmedlat genom Kristus allena. I dag har vi många kyrkor och samfund, men alla lever under samma press från tidsandan. Inget samfund undgår därför dagens kallelse till reformation. På minst tre olika områden finns det ett stort behov för kyrkliga ledare och vanliga medlemmar att stå raka och ta strid mot det förfall som hotar just vår tid:

• Sekularismen Den gudsfrånvända världsbilden har i Sverige fått ett världsunikt genomslag. Det verkligt allvarliga är dock när den sekulära världsbilden sipprar in även i kristenheten och grumlar budskapet. Alla kristna sammanhang behöver därför ständigt fråga sig: Vilken världsbild utgör grund för våra olika vägval – Bibeln eller en sekularism där människan ersatt Gud som alltings centrum? Här behöver vi ställa oss med Luther och förklara att våra ställningstaganden bygger på Skriften allena.

• Villoläror Från fornkyrkan och även genom reformationen pågick intensiva debatter och klargöranden om vad som utgör en sann, biblisk lära. I dag finns dock kristna sammanhang som hamnat i det märkliga läget där alla teologiska ställningstaganden förklaras som lika goda. Luther skulle ha blivit fullständigt utom sig om han fått höra om en luthersk kyrka som i stället brännmärker dem som aktivt försvarar en biblisk kristen tro. Vi behöver möta vår postmoderna tid med att skilja sant från falskt, och sedan ta frimodig strid för sanningen.

• Ljumheten Många saker kan man nog anklaga Luther för, men knappast ljumhet. När evangeliet drabbade honom fanns ingen väg tillbaka. Evangeliets gnista hade tänt munken Martin och många efter honom. I dag ser vi dock hur kyrkor – inte minst den forna statskyrkan – lutar sig mot sina rikedomar och sitt stora medlemstal. Men om Guds eld inte får brinna i människors hjärtan kommer verket till slut ändå att gå under. Överallt där ljumheten smyger sig in bör vi bekänna den som synd, söka Guds ansikte och helhjärtat gå ut och göra hans gärningar.

Guds folk i alla kyrkor och samfund behöver stå emot frestelsen att anpassa sig efter tidsandan. I stället bör vi rota oss djupare i trons grund och arbeta målmedvetet för att reformera världen efter Guds vilja i vår tid.