Kyrkan och 68-vänstern har diskuterats de senaste veckorna. Dels har tidningen Dagen haft ett omfattande reportage i ämnet. Dels har Timbro gett ut en intressant rapport i detta ämne, skriven av Annika Borg och Eli Göndör.
Den vänstervåg som svepte över världen under 60- och 70-talet var omfattande och extrem. I Sverige hade den ett starkt fäste vid vissa universitet, men påverkade hela samhällsklimatet. Även Svenska kyrkan påverkades, och som Borg och Göndör visar i sin rapport handlade det ofta om politiskt övertygade personer på vänsterkanten som sökte sin kyrka. Politiken var det viktiga och man försökte omtolka kristna tron och evangeliet att passa in i det politiska budskapet; socialismen. En slutsats är att den typen av värderingar präglar kyrkans ledning i dag. Värderingar som ger sitt stöd till partier på vänsterkanten, Israelkritik och en propalestinsk hållning ingår i paketet.
68-vänstern var som en sekulär väckelserörelse. Människor fängslades av extrema politiska åsikter. En liten detalj som jag minns från mina tonår: Ledaren för en av de mest populära kristna musikgrupperna, turnerade runt i Sveriges kyrkor med Maos lilla röda i sin kavajficka. Det var ju en av biblarna för vänsterfolket. Att Mao räknas som en av världshistoriens värsta massmördare bekymrade tydligen inte.
Vänstervågen var extrem, inte minst i vissa akademikerkretsar. Det liknade den starka supporten för nazismen på Lunds och Uppsala universitet på trettiotalet. Akademiker är ibland bland de dummaste som finns, det är min slutsats efter att ha studerat nazismen i Sverige och extremvänstern i Sverige under sent sextiotal och första halvan av sjuttiotalet. Hur den här typen av extrema idéer griper tag i och gör människor nästan besatta av idéerna, känns i vissa lägen som demoniska väckelser. Högerextremismens framfart i Europa i dag visar liknande tendenser.
Huvudproblemet med 68-vänstern och kyrkan blev att kristna tron och evangeliet omformulerades till ett inomvärldsligt, politiskt och socialetiskt projekt. Behovet av pånyttfödelsen, syndernas förlåtelse och upplevelse av radikal frälsning gled åt sidan och fokus blev de goda gärningarna. Drar man ut det till sin spets blir det en annan religion, en heresi.
Allt var inte fel i kristna vänstern. Mycket av idéerna var sådant som är självklart för en kristen, till exempel kampen mot rasismen och att hjälpa de fattiga, och också att bekämpa orsakerna till fattigdomen. Problemet var det politiska paketet som man stoppade in de socialetiska idéerna i.
En kristen höger kan hamna i exakt samma dike om man glider bort från fokus på evangeliet och mest blir en förkunnare av vissa moraliska värderingar. Ideal och värderingar som är mycket bra, men fokus kan lätt glida bort från syndarens frälsning till att bara förbättra världen.
De goda gärningarna är en följd av min tro, de goda gärningarna gör mig inte till kristen. Det är bara min tro på att Kristus bar mina synder på korset och är uppstånden från det döda, det är bara den nåden som gör att jag blir frälst. Varken ett socialetiskt program av vänstersnitt eller högersnitt frälsar någon.