Den tyska sociologen och statsvetaren Elisabeth Noelle-Neumann har lanserat begreppet tystnadsspiralen, som i dag är en etablerad teori inom opinionsbildning. Det är en metod som används för att få människor att tro att deras uppfattning är i minoritet. Fenomenet uppträder i många sammanhang och utnyttjar människans önskan att vara andra till lags och att inte vara i konflikt med sin omgivning. Inom media och opinionsbildning används tystnadsspiralen flitigt för att påverka människors åsikter.
Teorin kan sammanfattas med två påståenden. För det första: Ju mer min åsikt avviker från det som uppfattas vara gruppens åsikt, desto mindre benägen kommer jag vara att föra fram min åsikt.
Som människor tycker vi det är skönt att tycka som andra, att inte sticka ut, att minimera konflikter. Omgivningens uppfattningar har betydelse för vår benägenhet att framföra våra egna uppfattningar. Finns det en skillnad mellan mina egna och det som uppfattas vara gruppens åsikter, tenderar vi att bli tysta. Märk väl att det inte bygger på vad gruppen verkligen tycker, utan på vad gruppen verkar tycka. Det handlar inte om fakta, utan om känsla.
Sedan kommer del två. Ju tystare jag blir, desto mer avvikande kommer mina åsikter att uppfattas.

Om ingen framför de åsikter jag står för, kommer den sortens åsikter att verka onormala. Det innebär att människor kommer att vara ännu mindre benägna att uttrycka de åsikterna. Det blir en nedåtgående spiral. Det börjar med att avvikande åsikter utpekas som onormala. Det gör i sin tur att människor med de "onormala åsikterna" blir mindre benägna att uttrycka dem. Resultatet blir att åsikterna uppfattas som ännu mer onormala. Och så vidare.
Tystnadsspiralen används som metod mer i dag än någonsin. Opinionsbildare arbetar frenetiskt för att peka ut vissa åsikter som onormala och avvikande. Målet är förstås att tysta meningsmotståndarna. Inte sällan används nedsättande omdömen och "guilt by association" för att stämpla oliktänkande och därmed få bort dem från offentlighetens ljus. Den som har en traditionell syn på äktenskapet kallas för "homofob". Den som sakligt ifrågasätter islam och konsekvenserna av politisk islam stämplas som "islamofob". Den som tror lite för mycket på Bibeln ("för mycket" enligt det sekulariserade Sverige alltså) blir bekvämt avfärdad som "fundamentalist". Den som menar att ofödda barn har rätt till liv får heta "kvinnomotståndare". Resultatet av alla stämplingar blir en tystnad från dem som avviker från mittfåran av det politiskt korrekta. Allt färre vågar avvika och det är ett verkligt demokratiskt problem.

De senaste veckorna har vi sett exempel på hur media har använt tystnaden som metod i abortdebatten. Marcus Birro fick sin debattartikel sent refuserad av Dagens Nyheters ansvarige utgivare Gunilla Herlitz. Överläkaren Tomas Seidal fick en abortkritisk debattartikel refuserad i Hallandsposten, oklart varför. (Artikeln publiceras för övrigt i sin helhet som en gästkommentar i dagens Världen idag.) Att debattartiklar inte tas in är inget konstigt. Men när de undviks för att medvetet tysta avvikande uppfattningar är det ett problem.
Grunden för en demokrati är ett verkligt utbyte av åsikter, i verkliga samtal och verkliga debatter. Fabricerade samtycken och skrämsel till tystnad är inte demokratins väg. Teorin om tystnadsspiralen nämner ett sätt att bryta spiralen. Det handlar om "vokala minoriteter". Människor och grupper som "säger det ändå". Som trotsar glåpord, hån och förakt. Som bryter tystnaden. Vågar kristenheten anta den utmaningen?