På europeisk nivå faller nu skymningen när det gäller frågan om eutanasi. Hitintills är det fyra länder som tillåter assisterad dödshjälp: Schweiz, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. De tillåter det också för utländska medborgare, vilket resulterat i en avsevärd dödshjälpsturism.
I denna fråga, till skillnad från den sexuella revolutionen, är det alltså inte Sverige som fungerat som murbräcka för en ny syn på människans existens. Först ut var i stället Nederländerna, som legaliserade eutanasi redan 2001. Och nu följer tyvärr flera stora europeiska nationer efter.
I juni träder en ny lag i kraft i Spanien som tillåter eutanasi, och både i Portugal och Frankrike är förändringar på gång. Också i Sverige flyttar eutanasiförespråkarna fram sina positioner.
Läkaren Staffan Bergström, som nyligen hjälpte en svårt ALS-sjuk man att dö, har friats från brottsmisstankar. Även om Ivo (Inspektionen för vård och omsorg) har yrkat att Bergströms läkarlegitimation ska dras in är den frågan fortfarande inte avgjord. Bergström är beredd att gå till Högsta förvaltningsdomstolen för att bli frikänd. Ett sådant frikännande skulle öppna för att eutanasi kan tillämpas av läkare i Sverige utan konsekvenser för deras legitimering som läkare.
Sett i ett historiskt ljus befinner sig västvärlden i en motsägelsefull situation. Den enskilda människans värdighet och betydelse har fått ett unikt genomslag i form av demokrati, likhet inför lagen, kamp mot rasism, slaveri och orättvisor av skilda slag. Men parallellt med detta har människovärdet för de ofödda gradvis undergrävts, och nu börjar förändringar slå igenom också i synen på människan i livets slutskede.
Vi kämpar för människovärdet på många områden, men blundar för det på andra områden.
Människovärdet har sina rötter i den kristna läran om människan som Guds avbild. Varje människa är känd och älskad av Gud. Med Jesu ord: ”Säljs inte fem sparvar för två kopparmynt? Och inte en enda av dem är glömd inför Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda! Ni är mer värda än många sparvar” (Luk 12:6–7).
Men vad händer om vi tar bort Gud ur ekvationen? Omedelbart händer ingenting, det mesta ser ut att fortsätta som tidigare. Därför har också många föreställt sig att gudstron kan försvinna utan att ta något annat med sig. Människan och hennes storhet, har man tänkt, kan stå kvar utan Gud. Kanske kan människa till och med komma till bättre uttryck utan Gud?!
Men de mer klartänkta filosoferna har sett igenom den illusionen. Som den ateistiska existentialismens fader, Jean-Paul Sartre, skrev: ”... det är mycket hindersamt att Gud inte finns … Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet, och människan är följaktligen övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig har någon tillgång till stöd och hjälp.”
Situationen i Sverige kräver att vi för en kamp längs två olika frontlinjer.
Den första frontlinjen gäller den konkreta frågan om eutanasi. Här behöver vi fortsätta att argumentera för utvecklad hospicevård, alltså bättre vård i livets slutskede, och mer forskning kring smärtlindring. Det är det bästa sättet att ge uttrycket ”en värdig död” dess rätta innehåll.
Den andra frontlinjen gäller de grundläggande frågorna om människan: Varför finns vi? Vilka är vi? Vart är vi på väg? Dessa frågor har ett starkare och mer meningsfullt svar i kristen tro än vad de får någon annanstans. Här behöver vi fortsätta visa att Gud inte är ett förlegat begrepp, utan snarare utgör grunden för verkligheten.