Kanske var kulturens förfall det tydligaste tecknet på Romarrikets förestående undergång. När det som en gång varit en blomstrande antik kultur föll allt djupare i ytlighet och dekadens kunde man också ana att Rom var ett imperium på väg mot sin undergång.
En liknande utveckling svämmar i dag över också i vår tids Västerland. Kulturen har blivit alltmer av predikan till dekadensens ära, och allt mindre fördjupning. Vår tids sekulärindividualism har upphöjt individens autonomi till ett allt annat överskuggande ideal, vilket fått den praktiska konsekvensen att alla företeelser eller personer som representerar tradition, norm eller auktoritet konsekvent bör avbildas som antingen imbecilla eller ondskefulla. Och det blir i längden outsägligt trist.
Ett exempel på den nyskapande agendan är den kraftiga överrepresentation av romantiska par i nutida kulturuttryck som är enkönade. Visst, tre promille av alla äkta par i Sverige består av makar av samma kön. Men 99,7 procent gör det inte. När Colin Nutley låter sin nya teveserie ”Bröllop, begravning och dop” inledas i ett enkönat bröllop känner han kanske att han tagit ett djärvt grepp. Men i verkligheten är det förstås generande fantasilöst. I trailern till serien ser man också – självfallet – tjänstgörande präst stå och dricka i lönndom. Måhända anser sig Nutley även här ha hittat en spännande vinkel med en hycklande präst. Men i själva verket slår han bara på samma spik som svenska filmare hamrat sig trötta på ända sedan Ingmar Bergman.
Om vi kan beklaga sådana torftigheter i nutida miljöer blir situationen mer problematisk när det gäller historiska filmer. Här växer driften att skapa en normbrytande verklighet till ren historieförfalskning. Låt oss ta de två bioaktuella kostymdramerna ”Mary Queen of Scots” och i ännu tydligare grad ”The Favourite”. De utspelar sig i 1500- respektive 1700-talets England, men uttrycker en grundsyn som är hämtad från vår tids kulturetablissemang, och resultatet blir att historieskrivningen får stryka på foten. I den första filmen: Nej, drottningarna Elizabeth och Maria Stuart träffades aldrig. Det finns heller inga historiska belägg för det överflöd av heterosexuella och homosexuella möten som framställs i filmen. Den store reformatorn John Knox framställs däremot förutsägbart nog som fördomsfull och ond.
Det verkliga excellerandet i sexuellt hittepå finner vi dock i ”The Favourite”. Här finns inget som helst historiskt stöd för filmens skildringar av drottning Annes lesbiska umgänge med hovets två andra kvinnliga centralgestalter. Sådana småsaker verkar dock inte bekymra vare sig denna films eller ”Mary Queen of Scots” skapare. Tvärtom har båda filmteamen frankt förklarat att deras mål inte alls varit att gestalta historien så som den faktiskt var.
Här uppstår några frågor: Varför göra historiska filmer om det huvudsakliga målet inte är att förmedla verkliga händelser, utan hellre vilja plantera in vår tids starkt antiauktoritära och normbrytande filosofi i en historisk kontext med en helt annan grundsyn? Och vad tror man sig vinna genom den här ytterligt tröttsamma strävan att verka nydanande genom att försöka lura både sig själv och sin publik att man kommit med något verkligt intressant? Provokativt? Ja. Innovativt? Absolut inte.
Ytterligare en kulturell variation på samma tema kom i lördagens Melodifestival hos gruppen ”Lovers of Valdaro”, med sitt namn hämtat från ett stenåldespar som grävts fram, vilande i varandras armar. Gruppen förklarade att parets könsidentitet är okänd, vilket skulle reflektera artisternas queerfilosofi. Bland arkeologer beskrivs dock paret som en man och en kvinna. Återigen blir ideologi viktigare än historia.
Kära kulturskapare: Vi har hört er poäng nu. Det räcker. Om ni vill tas på allvar som yrkespersoner kan ni med fördel återgå till att porträttera människor med lite mer djup och värdighet. Men om ni absolut måste fortsätta dessa ständiga tonårsrebelliska och kontrafaktiska utspel finns risken att vi åter står i det sena Romarriket, på väg mot sitt fall.