Påsken närmar sig. Kristna över hela världen kommer att följa Jesu sista dagar i Jerusalem, från det jublande intåget i staden till den brutala avrättningen på Golgata – till den tomma graven och de livsförvandlande mötena med den uppståndne.

I Kyrkans Tidning (15/3) skriver företrädare för nätverket ”Kristen bortom Gud” om en tro som avvisar alla övernaturliga inslag, inklusive Guds existens. Men de vill ändå inte avvisa kristen tro. I stället vill de ”söka en sanning i de bibliska berättelserna utan att betrakta dem som historiska händelser”.

De vill finna en sanning i berättelsen om Jesu uppståndelse från de döda, utan att bejaka att det är en händelse i historien. De vill kunna tala om att Jesus lever, trots att han rent faktiskt är död.

Tankegången är inte ny. Ända sedan Upplysningens kritik av det övernaturliga har det funnits kristna som försökt ”rädda” den kristna tron genom att förneka det övernaturliga och hävda en djupare sanning som är oberoende av historiska händelser. Den tyske teologen Friedrich Schleiermacher arbetade fram ett program för att försvara kristendomen – genom att förneka den! För Schleiermacher är det viktiga, inte vad som hänt i historien, utan vad som sker i människans hjärta.

Det försöket har återupprepats många gånger, men har misslyckats varje gång.

För de första kristna byggde bekännelsen av Jesus som Herre på historiska fakta, på vad som hänt i tid och rum. Mest avgörande var Jesu uppståndelse från de döda. Om det inte är en verklig händelse faller den kristna tron, säger Paulus i 1 Korintierbrevet 15. Då ska man inte vara en kristen. Att tro på uppståndelsen om den inte ägt rum vore att bli ”ömkansvärda människor”, menar han.

Enligt Lukas återberättar evangelierna ”stora händelser som ägt rum”, med information från ”ögonvittnen”. Petrus hävdade att hans budskap inte var ”skickligt hopdiktade sagor”, utan byggde på att han ”med egna ögon sett” vad som hänt med Jesus.

Detta är ett särdrag i kristen tro. Den bygger på historiska händelser, åtkomliga för oss genom historiska dokument. Det är inte ett andligt budskap som hänger fritt i luften, inte nakna påståenden om vem Gud är och vad han vill. Nej, det är ett budskap om vad Gud har gjort i historien och det visar oss vem Gud är och vad han vill.

Kontrasten är tydlig jämfört med de buddhistiska Pali-skrifterna, de hinduiska Veda-skrifterna eller med Upanishaderna. Här handlar det om undervisning, i poesins, bönens och mytens form, om vägen till andlig upplysning. Koranens budskap är proklamation – som en lång serie av predikningar – som slungar ut budskapet om Gud och kallar människan till underkastelse. Det är påståenden som får sin auktoritet enbart genom vem som utsäger dem.

Samma sak gäller de gnostiska evangelierna. Det är texter skrivna långt efter apostlarna, utan verklig kontakt med det som hände i Jerusalem på 30-talet. De saknar historisk förankring och presenterar enbart andliga sanningar för oss.

Påsken utgör den kristna trons centrum och handlar om något som historiskt har hänt i Jerusalem med Jesus från Nasaret. I centrum står hans död för våra synder och hans uppståndelse i härlighet, med de ljuvligaste av personliga konsekvenser för var och en av oss.

Det är därför det är värt att fira påsk.