Ingen av lärjungarna förutsåg eller förväntade uppståndelsen. Trots att Jesus hade förutsagt den, fanns den inte i deras tankevärld. Gud hade ju inte gripit in till förmån för Jesus under de tidigare dygnen. I stället hade han tillåtit Jesus förnedras, torteras och hängas upp på ett kors, något som enligt Mose lag innebar att han var under ”Guds förbannelse”, 5 Mos 21:23.

Lukas ger oss en intressant bild av händelseutvecklingen. När kvinnorna söndag morgon hittade graven tom innebar det därför enbart förvirring: ”De visste inte vad de skulle tro”, 24:4. När de rapporterade att graven var öppen och att Jesu kropp var borta, möttes de av förnekelse av de andra lärjungarna: ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”, 24:11.

När Petrus själv besökte graven och konstaterade att kvinnorna talat sanning – kroppen var borta men liksvepningen kvar – gick han”därifrån full av undran över det som hade hänt”, 24:12. Senare samma dag sade Emmausvandrarna att de blivit ”uppskakade” genom några kvinnors ord om en syn med änglar som sagt att Jesus lever, 24:22–23. Lärjungarna går från förvirring, till förnekelse, till förundran, till förskräckelse … men de tror inte på uppståndelsen.

Det som bryter dödläget handlar om evidens. Att graven är tom, kroppen borta och att människor ser syner och hör änglar tala utgör inte grunden för den kristna bekännelsen att Jesus lever. Nej, det handlar om något mer. Lukas igen:

”Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ’Frid över er!’ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ’Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.’ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ’Finns det något att äta här?’ De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.” 24:36–43

Uppståndelsetron bygger på empiri; de ser, hör, känner på Jesus. Och Jesus själv tar emot stekt fisk från dem och äter i deras åsyn. Det handlar om evidens, inte enbart för enskilda individer, inte enbart vid enstaka tillfällen, utan vid upprepade tillfällen inför stora grupper av vuxna människor.

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev i påsktid angående uppståndelsen: ”Det är inte alls så att man från början förstod bibeltexterna bokstavligt och först i nutid börjat tolka symboliskt eller metaforiskt. Och att det senare skulle vara sämre, slappare, liberalare än det förra. Kunskapen om flera tolkningssätt har i stort sett funnits hela tiden.” (DN 1/4)

Det är inte historiskt hållbart. Uppfattningen att Jesu uppståndelse kan förstås symboliskt eller metaforiskt dyker upp först efter upplysningsfilosofins genomslag. Nytolkningen av uppståndelsen bygger på vad Jackelén benämner ”modern naturvetenskaplig världsbild”, men hellre borde benämnas naturalism. Det är uppfattningen att naturen är det enda som existerar, vilket gör uppståndelsen till en omöjlighet.

De första kristna såg inte uppståndelsen som en anomali i naturen; den var ett Guds verk.  Som Petrus sade på pingstdagen:”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det”, Apg 2:32